Efter hundra år med värnplikt beslutade Sveriges riksdag år 2010 att vilandeförklara den svenska värnplikten, vilken senare ersattes med ett yrkesförsvar. I år beslutade regeringen att återinföra värnplikten. Beslutet välkomnas av försvarsmakten men har även mött kritik från annat håll, och då baserat på två argument. Det ena går ut på att det är en form av statlig inskränkning av individens frihet. Det andra argumentet är att den socialdemokratiska regeringen i dag satsar för lite på den svenska försvarsförmågan.
Det är sant att landets försvarsförmåga under en lång period har genomgått en kraftig försämring. Bland de utmaningar försvarsmakten i dag står inför märks bland annat personalbristen och de låga lönerna.
Personalbristen uppskattas i dag till 4 000 personer per år och återinförandet av värnplikten är en akut åtgärd för att komma åt den personalbrist som uppstått.
Oppositionens kritik mot återinförd värnplikt ter sig verklighetsfrånvänd då alliansregeringen satsade tio gånger mer på ofinansierade skattesänkningar än på försvaret. Varför gjorde de inget för att hejda nedmonteringen utan fortsatte i stället att försämra den i regeringsställning? När man väl hade möjlighet att genomföra nödvändiga förbättringar av försvarsförmågan valde man i stället att stå passiv.
Det andra kritiska argumentet mot återinförandet av värnplikten ter sig också i sammanhanget märkligt. När till exempel liberaler påstår att detta är ett ytterligare sätt för staten att inskränka den enskildes frihet uppstår en rad frågor. Var går egentligen gränsen för rätten och när börjar plikten?
Vi lever i ett demokratiskt samhälle som finns till för oss alla. Skulle vårt statsskick hotas är det allas ansvar att dra sitt strå i stacken.
En fundering som uppstår är också: ska man kunna betala andra för att slippa skyldigheter? Är det hållbart med en situation där vissa i samhället köper sig fria från vårt gemensamma demokratiska ansvar?
Vi kan inte ha en situation likt den amerikanska med ett yrkesförsvar som till största del består av arbetarklass. Försvarsmakten står under en risk att bli plan B för grupper i samhället som saknar privilegier om inte denna reform genomförs. Denna risk blir ännu större när klyftorna fortsätter att öka. Försvarsmakten måste med andra ord sträva efter att vara en folklig gemenskap till försvar av våra demokratiska fri och rättigheter.
Vidare kommer många av de värnpliktiga att få upp ögonen för försvaret.
I teorin handlar det förvisso om en berättigad inskränkning av individens frihet. I praktiken förhåller det sig dock annorlunda. Värnplikten, som den föreslås, kommer innebära att enbart 4 000 personer av dagens 100 000 18-åringar kommer att kallas till mönstring. Det kommer att handla om motiverade ungdomar, ungdomar som bryr sig om rikets säkerhet och försvarsförmågan. Ungdomar som förstår vikten av att försvara rikets statsskick och folkförsamlingar. Detta står för övrigt inte i motsatsförhållande till att svenska soldater, officerare och funktionärer ska få bättre villkor och högre löner. Viktiga reformer måste införas parallellt med återinförandet av allmän värnplikt.
Fördelarna med återinförandet av värnplikt väger över. Att ha ett folkligt förankrat försvar är en kvalitativ förändring som är värd att värna om.
Försvaret är inte enbart en yrkesgrupps angelägenhet, det är hela svenska folkets angelägenhet. Försvaret är inte som vilket annat yrke som helst. För dess utövare är det inte enbart en fråga om levebröd. Större demokratiska värden står på spel.
Asal Gohari, ordförande, SSU UpplandDabin Zarar, internationell ledare, SSU Uppland