Dit flyttade hemmansägarna när de blev äldre. Son och sonhustru tog över gården inklusive försörjnings- och vårdplikten för föräldrar/svärföräldrar. Enligt lag fanns försörjningsansvaret kvar ända till 1978.
Innan dess hade dock omsorgen lyfts över till det allmänna. Generationskontraktet blev ett samhällskontrakt. Vi litade nu till kommunen.
Men något har hänt. Forskaren Lennarth Johansson säger i DN att Sverige går mot en ”sydeuropeisk situation” — allt fler tar hand om sina gamla eller sjuka anhöriga i hemmet. Närmare bestämt 1,3 miljoner svenskar.
I Sverige, som på annat hålla, är det mest kvinnor som vårdar i hemmet, samtidigt som de förvärvsarbetar. Många går in i väggen och blir sjuka, vilket belastar samhället. Om vårdaren går ned i tjänst minskar inkomst och pension – och kommunen förlorar skatteintäkter.
Dessutom, om de svenska kommunerna fortsätter att spara på äldrevården kommer många i arbetsför ålder att betala skatt för en omsorg som inte erbjuds – medan de försörjer anhöriga med skattade pengar.
En ”sydeuropeisk” situation” råder i stora delar av världen. I Portugal är man alltjämt skyldig att sörja för sina föräldrar. I Japan vägrar många kvinnor gifta sig, och bli vårdare till mannens föräldrar. Nej, så ska vi inte ha det i Sverige.
Bortsett från pengar handlar det om rättigheter, skyldigheter och värdighet. Hos oss är normen ett kontrakt som tar hänsyn till alla parter. Ensamstående äldre i Norden känner sig enligt en EU-undersökning dessutom minst ensamma i Europa, medan äldre i Grekland, där så gott som alla tas omhand av yngre släktingar, känner sig mest ensamma. Det finns således risker med att bli ännu en del i en familjs redan ansträngda livspussel. De flesta äldre vill dessutom rå sig själva så länge det går och därtill behålla sunda relationer till barnen.
För att samhället ska vara jämlikt krävs en väl utbyggd äldreomsorg av hög kvalitet. Ingen ska komma på undantag.