När FN:s medlemsstater i morgon söndag inleder ett möte i världsarvskommittén kommer de inte att diskutera världsarvens kanske viktigaste uppgift – att skapa fred. Det är hög tid att inse att världsarv är så mycket mer än turism och besöksnäring. De är en outnyttjad kraft i fredsarbetet.
Flera hundra delegater från hela världen möts just nu i Doha, Qatar, när årets möte i Unescos världsarvskommitté pågår. Under mötet behandlas bland annat rapporter om hur staterna förvaltar sina världsarv och man fattar beslut om 41 nomineringar till Världsarvslistan.
Världsarvskonventionen antogs 1972 och blev snabbt en framgång. Det är den mest kända av Unescos konventioner och en av världens mest spridda med 191 anslutna stater. Snart är över 1 000 världsarv skyddade, och de är en allt viktigare kunskapskälla om människors tankar, idéer, kulturer, naturmiljöer och samhällen.
Men det finns ett område där det saknas en bred och systematisk diskussion: de möjligheter som världsarven rymmer för dialog och försoning i krig och konflikt.
Hur skulle världsarvsarbetet tydligare kunna bli en del av ett fredsbyggande? Kan kulturarvet spela en positiv roll där förödelsen är stor och där mänskliga värden inte respekteras? I många väpnade konfliker, i vår tid och historiskt, har kulturarvet blivit en direkt måltavla för de stridande parterna. I Mali och Syrien där människor berövas sin historia genom förstörelse, stölder och illegal utförsel, arbetar Unesco aktivt med olika bevarandeinsatser. Tyvärr sker arbetet under svåra förhållanden och i stark motvind.
För att världsarven i konfliktområden ska säkras räcker det inte med att påbörja arbetet när konflikten väl brutit ut. Världsarven behöver ingå i det konfliktförebyggande arbetet. Kanske kan en diskussionen om hur man ska bevara världsarven tjäna som en plattform att samlas kring, något som – om konflikten blir akut – står över den dagsaktuella konflikten? Skulle sidorna i en konflikt kunna enas om att de har ett gemensamt ansvar för världsarven om detta var en grund för arbetet även i fredstid?
En förutsättning för sådant fredsarbete är att världsarven inkluderas i FN:s övriga arbete - också utanför Unesco – eftersom människors kulturella identitet inte går att skilja från samhällets utveckling vare sig i krig eller i fred. Kulturen är både arena och medel för att lösa konflikter och lika relevant inom alla utvecklingsområden. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna när länders kulturarv ödeläggs och därför måste det internationella samfundet ha skyddet av kulturarvet som del i sin verksamhet.
Unesco har tagit initiativ till utbildningsprogram i de stora flyktinglägren i grannländerna runt Syrien. I dessa bör kulturarv i bred bemärkelse ingå för bland dem som flytt finns stora kunskaper om kulturarven. Människor som förlorar sin historia och sitt sociala sammanhang måste fritt få uttrycka sin mening och kunna föra sin kultur vidare. Människors engagemang, traditioner och levande kulturarv är en förutsättning för ett motståndskraftigt samhälle, men också för skydd och bevarande.
Det drygt 40-åriga arbetet med konventionen har gett stora kunskaper och erfarenheter av samarbete och problemlösning. Inom arbetet med konventionen har staterna gemensamt hanterat såväl akuta kriser som utmaningen i vår tids stora samhällsförändringar med utgångspunkt i respekt för kulturell mångfald. Dessa samlade erfarenheter kan tas tillvara för att skapa ett mer flexibelt arbetssätt för att hantera världsarv i kris och krig, där olika aktörer med bred kompetens och kunskap om förhandlingssituationer deltar på alla nivåer.
I Doha kommer världsarv i konfliktområden att diskuteras, men det hålls inte någon diskussion om världsarv i fredsbyggande. En sådan vore högst välkommen och betydelsefull.
Inger Liliequist, särskild rådgivare för världsarvsfrågor till Svenska Unescorådet, före detta riksantikvarie
Lars Amréus, riksantikvarie
Mats Djurberg, generalsekreterare, Svenska Unescorådet