I Uppsala län har vi ett stort vargrevir, Siggeforareviret. Boende har under årens lopp fått utstå flera vargattacker med boskap och tamdjur som drabbats. Hundratals personer har skrivit på namninsamlingar för att få hjälp att komma till rätta med problemet, men hittills har man vädjat för döva öron. Trots det omfattande beslutet om jakt på varg i vintras fick ingen varg skjutas i Uppsala län. Sveket mot befolkningen i Heby, Järlåsa och andra boende området var monumentalt.
Riksdagen har tidigare beslutat att lägstanivån i den svenska vargstammen ska ligga mellan 170-270 vargar. Eftersom vi har haft en rödgrön regering som inte gett ansvariga tydliga instruktioner tog vi i fjol ett nytt beslut i Sveriges riksdag. Beslutet byggde bland annat på en motion från Kristdemokraterna. Vargstammen måste minskas ner mot 170 vargar i Sverige och vi ska ha en gemensam förvaltning med Norge då stammen är gemensam – vargen bryr sig inte om på vilken sida av gränsen den befinner sig.
Om Norge lägger sig på sin lägstanivå skulle vi således få en vargstam på 210 individer i Skandinavien, vilket är över dubbla livskraftiga bestånd. Det garanterar vargens överlevnad med god marginal men i dag har vi mer än det dubbla. Därför måste vi nu våga utmana EU om rovdjurspolitiken. I det ligger att vi omedelbart måste få ett avslut i det överträdelseärende som fortfarande ligger hos EU-kommissionen som gör att vi i Sverige inte kan förvalta vår vargstam som vi behöver. Här har vårt grannland Finland visat vägen och fått klara besked från kommissionen att de kan bedriva vargjakten utifrån omsorg om älgstam och för att förhindra illegal vargjakt.
Förutom att fokusera på antalet vargar måste vi i mycket större utsträckning fokusera på de vargar som har ett avvikande beteende. Vargar som stryker nära bebyggelse, sannolikt pga brist på föda i skogen vargtäthet blivit för stor i området, måste ovillkorligen skjutas. Tamdjur i stora mängder vid upprepade attacker måste inte dödas innan beslut om skyddsjakt kan fattas. Det finns nämligen juridiska möjligheter att ta större hänsyn till de sociala aspekterna vid beslut om skyddsjakt än vad som idag är praxis. Detta regleras i ett 80 sidor långt tilläggsdokument till EU:s art och habitatdirektiv men har totalt negligerats av svenska myndigheter.
Varför lägga sån kraft på att minska vargstammen? Jo, i andra vågskålen ligger landsbygdens överlevnad, våra lantbrukares psykiska och fysiska hälsa och i slutändan en minskad matproduktion när vi i själva verket behöver öka vår självförsörjningsgrad och det rejält. I dag är varannan tugga av det vi äter i Sverige importerad mat. Med tanke på utvecklingen i vår omvärld kan vi inte förlita oss på import, vi måste producera själva.
Det finns alltså i dag många olika skäl till att ta ett rejält omtag kring rovdjurspolitiken efter åtta förlorade år med en rödgrön regering. Hos flera av partierna på vänsterkanten går ideologin långt över verkligheten och människors vardag, yrkesliv och livskvalitet. För vargstammens storlek spelar faktiskt en stor roll. Det spelar roll för bönder som får sina djurbesättningar dödade eller skrämda till den grad att de flyr ut ur sina hagar. Det spelar roll för vår livsmedelsproduktion eftersom det begränsar bönder att expandera sina verksamheter. Det spelar roll för viltvården och begränsar kraftigt möjligheten till löshundsjakt och därmed att till exempel hålla viltskadorna på en betydligt lägre nivå än där de ligger idag.
En kraftig minskning (halvering) av vargstammen behövs för att hela Sverige ska fungera.