Vi svenskar har länge sett oss själva som ett djur- och naturälskande folk. Men på senare tid har det blivit allt vanligare att vilda djur ses som icke önskvärda, som konkurrenter. De hindrar samhällets utveckling och vår moderna livsföring. Vi har allt svårare att anpassa oss till viltrika marker. Istället är det djur och natur som ska anpassas till oss. Vi blir allt mindre toleranta och allt mer fjärmade från djur och natur. Det är en sorglig utveckling.
Vargen är utan konkurrens det djur vi människor har svårast att tolerera. Men det finns många andra arter vars antal vi vill ska minska, till exempel lo, järv och björn. Likaså sälar och skarvar, som får skulden när fisken minskar, medan vi blundar för miljögifter och det industriella fisket. Älgar och hjortar är fräcka nog att äta av ”våra” växter, och bör decimeras så mycket som möjligt. Listan kan göras lång.
Vargen hatas och förföljs som förr, och den illegala jakten är omfattande. I dag handlar konflikten mer om konkurrens om byten i skogen, men även om hot mot tamdjur (främst får och hundar). Människors rädsla för varg grundar sig till stor del fortfarande på okunskap
Det finns åtgärder för att förebygga angrepp på tamdjur och hundar, såsom rovdjursavvisande stängsel och skyddsvästar till jakthundar. Många vill dock inte använda de hjälpmedel som finns och är därmed inte heller villiga att skydda sina tamdjur på bästa sätt.
Inom jägarkollektivet har man drivit kampen mot vargen ända sedan stammen återetablerades i början av 1980-talet. Målet har varit att i princip utrota vargen, trots att vargen fortfarande är klassad som en hotad art i Sverige. Senaste inventeringen gav omkring 400-500 individer. Dödligheten är hög, cirka 30 procent av vargarna dör årligen, främst på grund av licensjakt, skyddsjakt och illegal jakt.
Jägarna utgör endast cirka 3 procent av Sveriges befolkning men de är välorganiserade och ihärdiga i sin propaganda mot varg, och har tryckt på våra politiker att kraftigt sänka antalet vargar. Nuvarande regering har i linje med detta lagt ett förslag att halvera vargpopulationen i Sverige, till mellan 170 och 270 individer. En så liten och kraftigt inavlad population kan inte klassas som livskraftig. I så fall måste den genetiska variationen öka kraftigt. Nytt blod måste in i populationen. Naturlig invandring från Finland kommer inte att räcka.
Förslaget från ansvariga statliga myndigheter blir sannolikt att flyga in vargar från våra grannländer. Hur många vargar som behöver flygas hit och hur ofta är under utredning. Det lär dock vare sig bli enkelt eller billigt. En kostnadsuppskattning från Naturvårdsverket med flera landar på mellan 1,3 och 5,4 miljoner kronor per vargflytt och år, beroende på omständigheterna. Dessutom kan man fråga sig hur etiskt det är med ett sådant manipulerande med en vild djurart, bara för att vissa människor vägrar att anpassa sig till några hundra vargar.
Det finns många människor som är villiga att anpassa sig till en viltrik natur och som till och med tycker att det höjer livskvaliteten med vargar i markerna. En nyligen publicerad undersökning av inställningen till varg i Sverige och EU visar att en tydlig majoritet av landsbygdsborna ställer sig positiva till att vargen behåller sin höga skyddsstatus och att man är villig att samexistera med varg.
Vi som skriver detta är vare sig stadsbor eller jaktmotståndare. Vi äter både vilt och tamt kött. Vi vill dock ha ett Sverige där toleransen till natur och vilda djur är betydligt större än i dag och där mer resurser läggs på att mildra konflikten mellan viltet och människan.