Under sommaren har många av oss njutit av en behaglig ledighet i eller utanför Sverige, men för en del kvinnor och barn har tillvaron sats på paus på grund av rädsla. Det är dags att förpassa våld mot kvinnor och våld i nära relationer till historiens soptipp där den hör hemma.
Kvinnor och barn i Uppsala, Sverige och runtom i EU måste försäkras både stöd och upprättelse genom kraftfulla insatser. Hittills har den svenska högerregeringen snarare bidragit med att försvåra möjligheten under sin tid som ordförandeland i EU.
I början på sommaren rapporterade P4 Uppland och senare DN om hur de gängrelaterade ärendena slukar polisens resurser i Uppsala och att ärendena som rör våld i nära relationer sätts på hög. Kanske kan det inte bli tydligare än så här att kvinnor och barn har blivit andra klassens medborgare. Många lämnas i förövarnas händer utan samhällets stöd.
Samhället måste kunna mobilisera för att förebygga och bekämpa både det gängrelaterade våldet och det könsbaserade våldet, som i vissa fall dessutom hänger ihop. Och politiken måste lyssna på de relevanta myndigheterna genom att förse de med resurser. Inga liv räddas genom fina ord från varken jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) eller justitieminister Gunnar Strömmer (M). För det krävs handling.
Övergreppen mot kvinnor och barn måste förhindras och bekämpas. Överlevarna måste säkras stöd och förövarna måste lagföras. Vi måste samtidigt arbeta för en samtyckeskultur genom att få på plats samtyckeslagar runtom i alla EU:s medlemsstater. Utvecklingen här hemma i Sverige hänger ihop med utvecklingen i andra länder. I vissa av EU:s medlemsstater som Polen och Ungern, där högernationalister och högerkonservativa styr, behandlas våld i nära relationer nämligen som en familjeangelägenhet. Det är oacceptabelt.
Ingenstans är kvinnor säkra. I Europa mördas minst 50 kvinnor i veckan som en konsekvens av våld i nära relationer, var tredje kvinna i EU har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, 23 procent av kvinnorna globalt har utsatts för övergrepp eller trakasserier online och 73 procent av de kvinnliga journalisterna vittnar om våld på nätet.
Parallellt med att övergreppen fortsätter så har EU aldrig varit så här nära att nå ett genombrott med att få på plats ett gemensamt lagpaket för att bekämpa det fasansfulla våldet online och offline. Om och hur kraftfullt lagpaketet blir avgörs i höst när EU:s lagstiftande institutioner Europaparlamentet och Europeisks rådet, alltså medlemsstaterna, ska nå ett gemensamt förslag.
Just nu befinner vi oss långt ifrån varandra. Medlemsstaternas förslag till lagpaket urvattnades under det svenska EU-ordförandeskapet, medan vi med en rungande majoritet lyckades stärka Europaparlamentets förslag. Att Sverigedemokraterna valde att inte rösta för förslaget får en att undra om det svenska ordförandeskapet leddes av SD med tanke på det urvattnade förslaget.
När Sverige nu har svikit så ligger hoppet på spanska EU-ordförandeskapet. Spanien, som nyligen hade val, tog 1 juli över EU-ordförandeklubban. Bland många Europaparlamentariker ligger nu hoppet i att det socialdemokratiska partiet PSOE får fortsätta leda landet så att M:s och KD:s systerparti PP inte skapar ett avtal likt Tidöavtalet som skulle ge enormt mycket makt till det högerextrema partiet Vox. Stenåldersmentalitet hör inte hemma i vårt moderna Europa.
Om jämställdhetsminister Brandberg (L) och justitieminister Strömmer (M) menar allvar med att de vill förebygga och bekämpa ett av de mest fasansfulla brotten under historiens gång har även de en möjlighet att ändra sig genom att uppmana andra medlemsstatens att stödja Europaparlamentets lagförslag.
Kvinnor och barns rättigheter måste prioriteras. EU:s lagpaket kan rädda liv.