Fredagen 29/9 klockan 08.30 nåddes jag och mina kolleger av den tråkiga nyheten att det finns ett “förslag till beslut” om att Fyrisskolan ska stänga från och med höstterminen 2024. “Förslaget” gavs av Christine Kastner Johnson, chef för den kommunala gymnasieskolan i Uppsala.
Arg, ledsen och bedrövad radar jag nedan upp ett par tankar som detta “förslag till beslut” väcker hos mig:
- Christine Kastner Johnson deltog i ett möte med personalen på Fyrisskolan (i närtid) där hon sa, jag citerar: ”Fyrisskolan ska inte läggas ner, det försäkrar jag. Ni ska växa till omkring 1000 elever inom en femårsperiod…”. Dessa ord ringde i mina öron när vi fick höra “förslaget till beslut”.
- Har ”förslaget till beslut” något att göra med Lundellskas flytt till Polacksbacken där storskaliga miljonrenoveringar pågår? Att gymnasieledningen insåg att dessa renoveringar sprängde budget och således direkt riktade blicken mot Fyrisskolan som de senaste åren dragits med en låg andel förstahandssökande? Att det fria skolvalet (friskolornas entré), Skolfastigheters inträde på “marknaden” (där kommunala skolor, som inte får/kan byta lokaler, betalar högt kvadratmeterpris för till exempel stora korridorer och “sällskapsytor”) och Uppsala kommuns hantering av de kommunala gymnasieskolorna (deras program och inriktningar där tanken (väl) aldrig varit att inrätta verkningsfulla skolor med tydliga inriktningar för varje skola – som på så sätt skulle kunna konkurrera med friskolorna och inte med varandra?) låtsas vi inte om.
- Fyrisskolans personal hade efter många år av undermålig hantering och undermålig ledning äntligen fått gehör... trodde jag, då 17 av oss, under vårterminen 2023, blev djupintervjuade om vår bristfälliga ledning. Enligt personen som höll i intervjuerna gavs en väldigt samstämmig bild av läget. Kort och gott: ledningen höll inte måttet. Jag tänkte att: “Äntligen, “de” lyssnar på oss. Nu kommer något att ske.” och mindes Kastner Johnsons ord. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tänka att vi fyra månader senare skulle få veta att vi är nedläggningshotade? Jag tänkte att: “Yes, nu kommer Fyrisskolan så sakteliga att börja återhämta sig.”
- Fyrisskolan är en fantastisk gymnasieskolbyggnad. Den har “allt” (det som byggs till Lundellska på Polacksbacken): ett bibliotek i världsklass, en stor matsal, en anrik aula, flera NO-salar och nyrenoverade tekniksalar (för miljonbelopp för fyra år sedan). Vi har dessutom stora korridorer och sällskapsytor där eleverna kan vara under raster.
- Fyrisskolan har också en helt fantastisk idrottshall, byggd för i första hand gymnasieelever, som ligger precis i anslutning till skolan. Den innehåller förutom en fullstor hall, gym, spegelsal och en halvsal på nedre botten. Behöver jag nämna att här även finns material för idrottsundervisning på gymnasienivå? Vi har dessutom 14 kanadensare i ett kanothägn vid Fyrisån. Att “lägga ner Fyrisskolan” innebär att de andra skolorna som fått lokaler i Fyrisskolans flyglar kommer att få mer tid i idrottshallen vilket gör att om/när Fyrisskolan ska öppna igen får dessa elever ha sin idrottsundervisning i någon hyrd hall – och därigenom finns risk för bristfällig undervisning.
- Fyrisskolan har ett fantastiskt kollegium, sammansvetsat, där de allra flesta arbetar hårt. Vi trivs. Därför arbetar vi kvar, trots undermålig hantering och undermålig ledning.
- Fyrisskolan har också elever. Många. Vi är som sagt en skola som under en tid dragits med låg andel förstahandssökande vilket gör att vår skola är full av elever med låga meritvärden, flera stycken i behov av extra stöd. Gymnasieledningens vilja att splittra våra “resurssvaga” elever på tre skolor känns tuff. Under veckan har jag mötts av flertalet elever som gråtit och känt stor oro inför en eventuell flytt.
- Tänk om gymnasieledningen skulle vara modig och till exempel sätta upp baracker vid Fyrisskolan för oss under det år då skolbyggnaden ska renoveras (Restaurang- och Livsmedelsprogrammet från Ekebyskolan ska in) och sedan kanske flytta ett program (från andra resursstarka kommunala gymnasieskolor) till Fyrisskolan och på det sättet ge Fyrisskolan en ärlig chans att blomstra igen?
Jag inser själv att jag endast är en bricka på en spelplan – och det är ok – men mina elever och min (nuvarande) arbetsplats Fyrisskolan är spelplanen. Båda ska ges rätt förutsättningar för att kunna fortsätta verka i vårt samhälle.