Diskussionen om vårt statsskick borde lysa mera klart. Thomas Lyreviks böcker ”Den kungliga korruptionen” samt ”Den kungliga kleptokratin” belyser behovet av engagerat samtal om vad det svenska kungadömet innebär. Det samtalet lyser med sin frånvaro. Det finns all anledning att fundera över de skäl som används för att försvara vårt odemokratiska system.
Det finns åtminstone tre typer av sammanblandningar som omgärdar den debatt som ändå förekommer.
Den första gäller sammanblandning av sak och person. Ofta anförs Victoria Bernadotte som ett gott exempel på vad kunglig uppfostran kan leda till. Även den nuvarande statschefens beteenden och uttalanden anförs som skäl för monarkin. Men dessa argument har inte något med monarkin i sig att göra. I vårt södra grannland prisas drottningen för sina insatser under 50 år som statschef.
Det finns i debatten lite förståelse för att dessa personer utsetts på ett odemokratiskt sätt. Orimligheten att genom blodförbindelser erhålla statens högsta ämbete belyses svagt eller inte alls. Det är fel att genom arv och på livstid erhålla denna position. Sak och person blandas samman.
Ett annat exempel på sammanblandning är påståendet att om Sverige blir en republik, blir det som i USA. Sammanblandningen firar här en ny triumf. USA är inte en parlamentarisk republik. Det amerikanska systemet bygger på en maktfördelning mellan folkvald president som både är statschef och regeringschef, den lagstiftande församlingen (Kongressen) samt Högsta domstolen.
Det svenska systemet äger inte denna maktfördelning. En demokratiskt tillsatt statschef i Sverige får endast en symbolisk roll. Goda exempel är Tyskland, Finland och Island. Statsministern i Sverige står för den politiska ledningen. Statschefen i en demokrati ska kunna ställas till ansvar för sitt fögderi.
En tredje typ av sammanblandning görs mellan demokratisk förankring och demokratisk etik. Ofta anförs att en majoritet av vår befolkning står bakom det nuvarande statsskicket. Det är förvisso sant. Det betyder inte att kungadömet kan försvaras utifrån god demokratisk etik, det vill säga utifrån grundläggande demokratiska värden Skulle Sverige idag ha blivit en självständig stat, skulle knappast idén om att införa monarki vinna större terräng.
Det som är grund för vårt nuvarande system är tradition och okunskap. Monarkin är ett avsteg från centrala demokratiska principer. Det är inte god demokratisk ordning att statschefen tillsätts genom arv, inte kan åtalas för sina gärningar, måste tillhöra en viss trosinriktning, inte tillåter insyn i hovets verksamhet samt är befriad från skatt.
Att sopa frågan om vårt statsskick under mattan är dålig demokratisk etik. Nu diskuteras flaggdagar och ordnar, men varför utreds inte frågan om vårt statskick? Ängslan för att förlora röster får ta över behovet av att skapa intresse och opinion för vilket statsskick en sann demokrati ska ha. Det är också dålig demokratisk etik.
Monarkins glans och underhållningsvärde kastar sin skugga över en önskan om utredning av vårt statsskick. Kompromissen från 1971, då kungens makt starkt beskars, behöver åter belysas utifrån moderna demokratiska värden.