Mot bakgrund av den senaste tidens grova och spektakulära våldsbrott är det tydligt att svensk polis har tappat kontrollen. För att komma till rätta med situationen höjs nu röster för att sparka rikspolischefen Anders Thornberg.
Även om det kan finnas skäl för en sådan åtgärd löser det inte polisens problem.
Den senaste tidens skjutningar med automatvapen på öppen gata, riktade angrepp mot anhöriga till gängkriminella, rekordmånga sprängdåd samt dödligt våld lågt ned i åldrarna visar att brottsligheten har tagit nya steg.
Situationen är exceptionell, också i en internationell jämförelse. Statistik från polisen i New York visar exempelvis att Sverige under föregående år hade ungefär lika många gängdödade (ungefär ett 60-tal) som i världens huvudstad New York City. Samtidigt visar statistik från danska Brottsförebyggande rådet att fyra personer avled i gängrelaterade våldshändelser i vårt grannland under motsvarande period.
En relevant men sällan ställd fråga är hur det kommer sig att Sverige befinner sig i detta krigsliknande tillstånd. Handlar det om slumpen, otur eller tillfälligheter?
Svaret är att situationen är självförvållad där ett antal politiska beslut, eller ”tipping points”, under de senaste 50 åren har bidragit till att vi hamnat i detta allvarliga läge. Exempel på sådana avgörande beslut är de polisreformer som genomförts sedan 1965 som alla bidragit till att vi gått från en närpolis till en fjärrpolis, utan lokal förankring och utan personkännedom.
Lösningarna för att komma till rätta med situationen handlar delvis om att tillskapa nya lagar och skärpa andra på sätt som sker just nu. Vi kommer emellertid aldrig att kunna lagstifta oss bort från brottsligheten.
För att få till det paradigmskifte som regeringspartierna utlovat krävs ett brottsförebyggande arbete som vilar på professionell grund där inga kor får vara för heliga för att slaktas. Den allvarliga situationen i landet kräver omedelbara operativa åtgärder och stora system- och organisationsförändringar, inte minst inom polisen.
För att komma vidare, och samtidigt ge den nye rikspolischefen en flygande start, föreslår vi att regeringen inrättar en motsvarighet till den Lindbeckkommission som tillsattes i början av 1990-talet med anledning av den ekonomiska krisen. Professor Assar Lindbecks arbete är något som fortfarande har påverkan på vår ekonomiska politik.
Det finns också erfarenheter från USA där president Barack Obama för cirka tio år sedan tillsatte en kommission, ”Task Force on 21st Century Policing”, med uppdrag att undersöka strategier för att minska brottsligheten och samtidigt öka allmänhetens förtroende för polisen.
Rapporten innehöll en rad förslag för att stärka förtroendet mellan allmänhet och polis, exempelvis beträffande betydelsen av legitimitet, tillsyn, utbildning, arbetsmiljö och användandet av ny teknologi.
Den viktigaste åtgärden som lyfts fram i rapporten var dock betydelsen av att polisen har lokal förankring. Polisen måste finnas i områden under längre tid och bygga upp personkännedom och kunskap om de lokala problemen.
Mot bakgrund av ovanstående uppmanar vi därför justitieminister Gunnar Strömmer (M) att samla de främsta experterna för att ta fram en plan som visar hur en polisorganisation måste arbeta och organiseras för att lösa kriminaliteten.
Viktiga frågor i sammanhanget är att klara ut vilka åtgärder som krävs för att få till en tydligare ledning och styrning samt en mer lokalt förankrad polis.
Det finns ingen nu levande svensk som skulle vara bättre att vägleda politiken framåt i den farliga tid som vi nu är mitt inne i än den tidigare rikspolischefen, Interpolpresidenten, landshövdingen m.m. Björn Eriksson.
Låt honom ta taktpinnen och under tre månader leda en sådan motsvarighet till 1990-talets Lindbeckkommission för att analysera situationen och komma med förslag till åtgärder på kort och lång sikt.