Det borde finnas psykologer och kuratorer i alla diabetesteam, skriver Clara Bengtsson och Oskar Karlsson.
I en helt ny enkät från Ung Diabetes, ett råd inom Svenska Diabetesförbundet, svarar nära två av tre i åldern 15-30 år med diabetes typ 1 att de upplever att deras mående påverkas negativt av diabetes. Samtidigt får tre av tio inte möjlighet att prata om just det psykiska måendet på sina vårdbesök, fast de vill det. Det är dags att det psykosociala stödet får högre prioritet i diabetesvården, anser Ung Diabetes.
Diabetes kräver stora och små, men viktiga, hälsobeslut i vardagen. Varje dag, året om. En person från undersökningen berättar: ”Diabetes påverkar ju allt, det är alltid saker man måste tänka på och det är en ständig ångest och stress som ligger över en.” 71 procent av kvinnorna svarar att de tänker på eller ägnar sig åt sin diabetes minst en gång per timme. Bland männen är samma andel 54 procent.
Utöver heltidsjobbet med egenvård går unga personer många gånger själva med sin oro för hur sjukdomen ska påverka livet. En skriver: ”Är alltid rädd för att jag inte tar hand om min diabetes tillräckligt "bra" och att jag kommer att få komplikationer i tidig ålder och dö i förtid.” Nästan två tredjedelar uppger att de oroar sig över hur deras diabetes kommer påverka hälsan framöver. I tiden som ung vuxen är utmaningarna många i form av utbildning, bostad och jobb. Men att samtidigt behöva möta detta och konstant vara uppmärksam på sin diabetes kan medföra enorma påfrestningar.
Därför är det tyvärr föga förvånande att varannan i enkäten uppger att de har, eller har haft, behov av psykosocialt stöd. Även här finns det en tydlig skillnad mellan kvinnor och män. 52 procent av kvinnorna uppger att de har behov av psykosocialt stöd, medan samma andel bland män är 39 procent. Glädjande nog är det sju av tio som uppger att behovet har bemötts av vården.
Emellertid är det många som går besvikna hem från sina vårdbesök. Tre av tio uppger att de inte pratar om annat än den fysiska hälsan på sina besök i vården fast de skulle vilja göra det. Andelen bland kvinnor är 31 procent, medan den bland männen uppgår till 19 procent. När stödet kring det psykiska måendet uteblir finns det en stor risk att även den fysiska hälsan tar stryk. I värsta fall på sätt som kan vara livshotande på kort sikt eller ge allvarliga komplikationer på lång sikt.
De nya siffrorna runt behovet av psykosocialt stöd stämmer väl överens med resultat från Diabetesbarometern, nämligen att behovet av psykosocialt stöd är som störst i yngre år. Vi kan därför inte acceptera dagens situation. Den är katastrofal för många unga med diabetes och de onödiga samhällskostnaderna är många. Vi vill därför att:
- Det på alla mottagningar ska finnas diabetesteam med psykologer, kuratorer eller personer med motsvarande kompetenser
- Det genomförs särskilda insatser för att underlätta övergången mellan barn- och vuxenvården inom diabetesområdet. Nationella riktlinjer för att förbättra övergångsprocessen är ett viktigt första steg.
- Det införs nationella, mätbara värden för den psykosociala hälsan hos personer med diabetes så det går att följa upp utvecklingen inom området över tid.
Överlämningen mellan barn- och vuxenvården inom diabetesområdet måste bli bättre, skriver Clara Bengtsson och Oskar Karlsson.
Detta förutsätter att de regionala politiska beslutsfattarna prioriterar resurser till området, och att personalen har ett större fokus på det psykosociala stödet som en integrerad del av diabetesvården.
Med dessa insatser kan vi ta nya steg för en bättre diabetesvård och ett friskt liv med diabetes ur alla hälsoaspekter – de fysiska, de sociala och inte minst de psykiska.