Att bli utsatt för kommersiell sexuell exploatering innebär både fysisk och psykisk påverkan hos de som drabbas. I rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp” som publicerades hösten 2020 beskrevs det hur vården på grund av gamla kunskapstraditioner inte har tillräcklig kompetens för att bemöta dessa personer.
Det framkommer att de som söker hjälp ofta blir skuldbelagda och att det beklagligt nog förekommer en syn om att de får skylla sig själva.
Det är vanligare bland unga att utsättas för kommersiell sexuell exploatering. Studier visar att de som har erfarenheter av detta utsattes första gången i tonåren och att genomsnittsålder för första tillfället endast är 15,4 år.
Flera organisationer världen över har flaggat för att sexuell exploatering av redan utsatta grupper, främst kvinnor och barn, ökat i spåren av Coronapandemin. I takt med en ökad efterfrågan på internet och nya tekniska möjligheter finns risk att fler hamnar i utsatthet.
I rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp” framkom att av dom under 18 år som sökt hjälp, uppgav 3 av 4 personer att de erhållit dåligt, eller mycket dåligt stöd. Enbart 12 procent uppgav att de möttes som brottsoffer.
Det är alltså barn som utsatts för sexuellt våld och varken fått stöd som brottsoffer eller erhållit den vård hen behövt. Det är ett oförlåtligt svek från vuxenvärlden och vården.
Just synen på att det sexuella våldet skulle handla om ett fritt val, som vilket yrke som helst, bidrar till en förlegad inställning om att det så kallade fria valet i detta fall skulle minska personens rätt till stöd och hjälp. Denna inställning leder till att få ekonomiska resurser riktas till vården för de som utsatts för kommersiell sexuell exploatering samt till de organisationer som bedriver stödverksamhet.
Det så kallade fria valet innebär inte att den som utsätts för kommersiell sexuell exploatering blir immun mot ångest eller fysiska skador. Tvärtom innebär kommersiell sexuell exploatering ofta allvarlig påverkan på den psykiska hälsan.
De drabbade tar stryk både kroppsligt och själsligt och konsekvensen blir värdelöshetskänslor, skam och skuld. Depression, ångest, missbruk och självskadebeteenden är vanligt hos de som utsatts.
Bara för att våldet är slut betyder det inte att det är över, flera år efter kan utsatta drabbas av flashbacks och andra traumasymtom. Det är heller inte ovanligt att personer som utsätts för kommersiell sexuell exploatering har tankar på självmord eller faktiskt avslutar sitt liv på grund av de upplevelser de erfarit.
Vi som jobbar inom vården måste öppna ögonen; de som söker hjälp måste bli bemötta respektfullt och professionellt. Som sjuksköterskor följer vi likt läkarkåren en etisk kod, i denna framgår det tydligt att sjuksköterskan har ansvar i att initiera åtgärder som främjar framförallt sårbara gruppers hälsa och sociala behov.
Det innebär att vi inom vården har ett stort ansvar, en skyldighet om man så vill, att synliggöra problematiken genom att våga fråga de patienter vi möter. Vi vet att sex mot ersättning är svårt att berätta om på grund av det stigma som är förenat med ämnet.
Genom att lyssna till individen och lära oss av dennes berättelse kan vi få ny kunskap om detta stigmatiserade ämne. Kunskap om patientens livssituation är av yttersta vikt för oss som specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk omvårdad då detta utgör grunden för att kunna bedriva personcentrerad omvårdnad.
Vi vill känna att vi kan arbeta utifrån vår kompetensbeskrivning där förebyggande och hälsofrämjande arbete syftar till att främja hälsa både på person-, grupp- och samhällsnivå. Det är därför oerhört viktigt att kunskapen baseras på patientens beskrivning, fri från vårdens förförståelse eller samhällets ramar.
Vården syftar till att främja hälsa och lindra lidande och det är dags att gruppen som utsätts för kommersiell sexuell exploatering inkluderas i detta.
Skammen är inte deras att bära, skammen hör hemma inom vården. Det är vi som brustit med att erbjuda hjälp, stöd och adekvat vård. Genom detta upprop hoppas vi på ett nytt kapitel i vården för den som utsätts för kommersiell sexuell exploatering.
Nyårslöftet som ingår i rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp”, syftar till att uppmana politiker att synliggöra frågan och agera för en förbättring. Vi som blivande specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk omvårdnad är beredda att avge ett eget nyårslöfte med avstamp ifrån den rapport som Child 10, Ellencentret och Inte din hora presenterade hösten 2020.
Vårt nyårslöfte består av tre punkter:
1. Den som utsatts/utsätts för kommersiell sexuell exploatering ska kunna vända sig till vården för att få hjälp. Vidare ska den som söker vara trygg i att veta att den kommer erbjudas bästa tänkbara hjälp, utifrån den livssituation hen befinner sig i.
2. Den som söker vård för detta ska aldrig behöva utsättas för stigmatisering och kränkning.
3. Den som blivit utsatt ska aldrig behöva utbilda den vårdpersonal de möter om kommersiell sexuell exploatering, kompetens om detta ska finnas.
Ansvaret för att den som utsätts för kommersiell sexuell exploatering får adekvat vård ligger hos oss i vården. Vi vill med detta uppmana våra kollegor att delta i vårt nyårslöfte utifrån rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp”. Nu är det upp till oss i vården att synliggöra detta och agera!