I mitten av maj 2023 blev vår mamma akut sjuk. Hon befinner sig nu på ett särskilt boende i Uppsala efter att vi, hennes anhöriga, kämpat med näbbar och klor för henne. Vi har tvingats inse att en Alzheimersjuk äldre person som dessutom har typ 1-diabetes fråntas rätten till ett tryggt och bra liv när hon hamnar i vårdens händer. Det beror dels på den okunskap vi mött, dels att vi upplevt en ovilja eller brist på förståelse gällande att lära mer om just vår mammas situation. Vi har varit med från morgon till kväll under en månads tid och trots detta har vi hamnat i situationer där vi som anhöriga mått så dåligt för vår mammas skull att vi knappt själva kunnat hålla det fokus som behövts i vissa lägen.
Den här resan vi gjort med och för just vår mamma har inneburit möda, tårar och svett. Men detta var vi ännu ovetande om den där vackra vårkvällen då vi satt på akutmottagningen på Akademiska sjukhuset. Hade vi anhöriga vetat vad vi nu vet, hade det nog känts som att vi skulle bestiga Mount Everest, otränade, med enorm packning på ryggen och utan syrgasmask. Efter ett dygn på Akademiskas akut blev det en vecka på medicinsk avdelning. Därefter korttidsboende i dåvarande hemkommun och slutligen plats på två olika särskilda boenden.
Och mamma har varit på dessa ställen dygnet runt. Utlämnad. Självklart har det väckts mycket tankar hos oss kring hur det är för alla individer som inte har anhöriga som inte ger sig i första taget. Hur kan det vara så att äldre multisjuka med stora vårdbehov inte möts med kompetens, empati och tid i Uppsala län år 2023?
Nu kanske några menar att vården inte kan ta höjd för allt. Men faktum kvarstår: vår mamma har bott hemma tills hon var 79 år. Hon har aldrig legat på sjukhus, förutom de gånger hon födde oss barn i unga år. Hon arbetade utan knappt några sjukdagar och tog hand om oss barn och därefter barnbarn. På äldre dar har hennes sambo skött om henne helt utan att varken belasta kommunen eller oss skattebetalare. Att hon då, när hon och vi väl behöver hjälp och vård möts av okunskap, det har varit smärtsamt för oss närstående. Inte för oss personligen, men för mammas skull. Vi frågar oss: Om vården och omsorgen inte klarar av situationer där vi som anhöriga finns på plats och kan föra hennes talan, hur klarar de av alla som inte har någon som känner dem väl och vet vad som funkar för just den individen?
Vi har en sorgligt lång lista över situationer där vi mött okunskap och oförståelse. Några exempel: Om mamma har vak måste den som vakar se till att hon inte lämnas ensam. I mammas fall var det så att den som vakat under natten på Akademiska lämnade mamma ensam då dagpersonal skulle börja. Självklart drog då mamma ur sonden hon hade i näsan ända ner i magsäcken.
Ett annat exempel är när vi slet vårt hår för att mamma inte skulle skickas till korttidsboende. För en dement person som alltid bott hemma blir det än mer förvirrande om man skickas till en ny plats. Efter kontakt med handläggare som lovat att hon inte skulle skickas till en plats där de inte kan hantera hennes typ 1-diabetes eller Alzheimer, skickades hon till ett omsorgsboende där personalen saknade denna kompetens. Detta upplyste personalen oss om då vi stod på tröskeln till det ‘hav’ till rum där kommunen tänkt att en Alzheimersjuk kvinna skulle tillbringa sina dagar ensam.
Vidare har okunskapen kring typ 1-diabetes lett till att vår mamma, vars sockervärde brukar ligga kring 6-8, legat så högt som på 27. Höga värden beror på obalans mellan insulindoser och kroppens behov av insulin. När hon lämnade Akademiska hade man missat att hon som typ 1-diabetiker behöver måltidsinsulin i anslutning till varje måltid. Detta innebar att på korttidsboendet fick hon inte insulinet hon skulle ha då det var helg och ingen läkare kunde nås. Vi har varit så ledsna och upprörda för vår mammas skull att det är svårt att beskriva med ord. Vi upplever att alltför många i vården saknar utbildning kring det som de är satta att göra.
I vårt fall är det vår snälla, nyfikna och levnadsglada mamma som behandlats illa under resans gång på grund av okunskap eller avsaknad av ork att engagera sig så mycket som faktiskt behövs. Varje individ är unik. Alla är olika. Nästa gång är det någon annans anhörig som hamnar i en situation där hjälp och vårdinsatser krävs. Vi vill uppmana alla som arbetar inom äldrevården att varje dag upptäcka något nytt kring de personer de jobbar med. Vidare att personalen läser på kring eventuella sjukdomar individerna har. Och sist men inte minst, att politikerna i regionen och kommunen prioriterar kärnverksamheter före annat så som det står i lagen.