Trots att vi vet att vi lever ohållbar fortsätter vi som flock med det. Att vi är flockdjur är både vårt ok och vår möjlighet. Men kliver våra politiska företrädare gemensamt fram och axlar ett ledarskap för omställning, kan vi tillsammans göra det till synes omöjliga möjligt.
För att jordens temperaturökning ska hejdas måste vi dra ner på flyg, kött, prylar och kläder i den rika världen.Vi behöver backa till Sveriges materiella nivå på säg 50-60-talet. Kunde man inte leva gott då? Jo, men som de flockdjur vi är och med den statuskänslighet vi har, kostar det på att hålla sig till 60-talets materiella nivå på 2020-talet, när ”alla andra” åker på härliga utlandssemestrar, samtidigt som vi glömmer att de flesta på jorden konsumerar en bråkdel jämfört med oss.
När våra partiföreträdare frågas ut om sin klimatpolitik på stadsbiblioteket den 31 mars, framhåller de att läget är allvarligt: ”klimatfrågan är akut” säger Therez Almerfors (M),”vi har kanske passerat elfte timmen” säger Susanne Åhlander (L), ”vi måste vidta oerhört kraftfulla åtgärder” säger Mats Åhlund (C). Samtidigt har partierna ännu inte samlat sig för att minska kommunens största utsläppskälla trafiken, genom att ställa om Uppsala till en cykel- och kollektivtrafikstad. Socialdemokraternas återkommande budskap är att det ska vara lätt att göra rätt och låt tusen blommor blomma. Bra strategier men otillräckliga för omställning i tillräckligt tempo.
Det är begripligt men sorgligt att ung som gammal Uppsalabo (UNT 11/4) uttrycker uppgivenhet eller klimatångest och tycker att det inte spelar så stor roll om man försöker hjälpa till eller inte.
Till skillnad från reptilerna är vi människor tänkande individer som kan göra olika val och som därmed har ett ansvar för våra handlingar. Men det är lätt att känna uppgivenhet när insikten om att vi måste ställa om vårt sätt att leva, krockar med att ”alla andra” fortsätter som förut och vi översköljs med reklam för de ohållbara alternativen. Men vår oro gnager när vi inte lyckas förtränga att utsläppen är på tok för stora och vi vet att vi själva bidrar till dessa.
Varför upphör vi inte med nöjesflyg och de bilresor som kan företas på andra sätt och avstår från annat ohållbart? Att tillhöra flocken är det ”naturliga” för oss och ofta enklast. När ”alla andra” konsumerar som ”alltid” känns det avvikande och onödigt att själv lägga om sitt sätt att leva, trots att vi vet att det är vad som krävs. Att göra som flocken trumfar vårt moraliska jag. Dessutom är det lätt att känna: varför ska jag avstå när ”ingen annan” gör det. Det kan inte vara jag som ska lösa detta ofantliga globala problem.
Men det är just du och jag som måste lösa det. Var och en utifrån sina förutsättningar och sin roll i samhället. Alla kan ta omställningssteg och vi har inte tid att vänta.
Våra förtroendevalda har ett särskilt ansvar. De behöver sluta tassa som om de gick på nattgammal is, inte bara säga att det ska vara lätt att göra rätt, som om vi är labbråttor endast styrda av belöningssystem. Tala till oss som jämbördiga medborgare med både rättigheter och förpliktelser. Ni förtroendevalda behöver säga att detta fixar vi politiker inte ensamma, vi måste ta ansvar tillsammans och ingen tid finns att förlora. Vädja inte till vår böjelse för en ohållbar konsumtion, vädja till vår förmåga att ta ansvar. Politiker måste sluta spela på att bilismen står för frihet när den i praktiken motverkar frihet för våra cyklande barn och kollektivåkande föräldrar.
Flockdjur förblir vi, låt oss göra det till en kraft som förenar oss i ansvarstagande för ungdomarnas framtida levnadsvillkor och gemensamt och snabbt ställa om till ett hållbart sätt att leva. Men då måste vi dra åt samma håll. Kliv fram tillsammans alla kommunalråd, var de ledare vi behöver i denna akuta situation och möjliggör för oss att förenas i omställningen. Vi måste alla ta ansvar för oss själva, varandra och jorden.