Under 1800-talet etablerade sig evolutionismen som den dominerande teorin om i princip allt. Livet utvecklades från encellighet till flercellighet, från det enkla till det komplexa. Detsamma gällde språk och kulturer. Alla livsformer kunde inordnas i ett hierarkiskt system. Komplexitet likställdes med civilisation och enkelhet med primitivitet. Och arkitekten bakom detta teoretiska bygge – den västerländske vite mannen – placerade föga överraskande sig själv på toppen av pyramiden.
Men de antropologer som gjorde sig omaket att faktiskt leva med dem som andra i sina länstolar snickrade ihop spekulativa teorier om kom fram till andra slutsatser. Samhällen med enkel teknologi hade ofta en komplex kosmologi och släktskapsterminologi. Och tekniskt avancerade samhällen hade ett ofta överraskande primitivt socialt regelverk. Den lagbundenhet som tycktes gälla organismer verkade inte gälla kulturer. Tvärtom tydde mycket på att många kulturer i vissa bemärkelser faktiskt devolverade från komplexitet mot primitivitet.
En primitiv form av struktur är den binära. Plus ställs mot minus. Gott mot ont, rätt mot fel, vi mot dem. Det finns ingen ambivalens, inga tvetydigheter eller gråzoner, inget ”kanske”. Fundamentalismen är ett uttryck för detta tänkande.
I en tid som vår, där vi är beroende av teknologier och globala nätverk som vi inte begriper men som griper in våra liv på djupgående sätt, växer lockelsen hos ideologier som ger oss en känsla av kontroll.
Årets valrörelse är en påminnelse om förenklingarnas dragkraft. Vi erbjuds snabba lösningar på komplexa problem. I valtider är detta visserligen ingen nyhet. Men särskilt beklämmande är det nu, när världen fortfarande lever med en pandemi, klimatkatastrofen är en akut realitet och ett vanvettigt anfallskrig pågår runt hörnet. En miljon arter hotas av utrotning och den psykiska ohälsan är alarmerande.
Nu borde vi komma samman. Men sedan 1980-talet har vi alltmer fått lära oss att säga ”jag” i stället för ”vi”, att sätta de egna behoven framom andras. Likgiltigheten har normaliserats och egoismen blivit en dygd. Vi är konsumenter och konkurrenter snarare än medborgare och medmänniskor. För vem ska ta tillvara mina intressen i ett nyliberalt samhälle om inte jag själv?
Men ett samhälle är inte bara en ansamling av institutioner. Det handlar också om moral, tillit, respekt och mening. Utan dessa blir ”samhället” ett tomt skal som förlorar sin själ och ingenting annat omsluter än konkurrerande och i grunden ensamma individer.
Vi lever i orostider. De utmaningar vi står inför är enorma och komplexa. Svartsynen och fatalismen brer ut sig och vi är i trängande behov av både klarsyn och visioner om en hållbar framtid.
Det är därför särskilt beklämmande att detta valår ta del av den outsinliga ström av plattityder och slagord som formuleras av dem som ber om vårt förtroende att lotsa oss över mörka vatten.
För i stället för att loda i djupen, inbjuda till samtal och självreflektion, och anstränga sig för att begripliggöra och tolka komplicerade samband, väljer de politiska kampanjmakarna att antingen förenkla de problem vi står inför eller att förneka dem.
Klimatförändringar? Det fixar tekniken. Livsstilsförändringar? Glöm det. Energiransonering? Under vår värdighet.
Politik handlar om att skapa förutsättningar för välfungerande samexistens. Individer må söka frihet, men politiken måste utformas för att värna det gemensamma. Eftersom individer ofta premierar det korta perspektivet är politikens uppgift att beakta det långa.
En klok politik strävar efter att hantera den oundvikliga spänningen mellan individ och kollektiv. En populistisk politik låtsas som att den inte finns.
Jobbet som politiker är ofta otacksamt, till och med farligt. Politiker förtjänar vår principiella respekt i den mån de går in i sina uppdrag med det gemensammas bästa för ögonen. Även i de fall då de tolkar ”det gemensamma bästa” på ett annat sätt än vi själva.
Men denna respekt måste också förvaltas. Och det gör inte den som för att vinna våra röster saluför lögner om att vi ingenting behöver göra, än mindre offra, för att säkra våra barns och vår planets överlevnad.
Livet är en gåva som har vi erhållit tillsammans. Vi har en skyldighet att förvalta och dela det med varandra. Förutsättningen för detta är att vi bygger ett samhälle som odlar gemenskap, samhörighet och ansvar – för varandra, skapelsen och framtiden.
Hur vi bygger en sådan gemenskap är den verkligt stora samtids- och framtidsfrågan. Och den är lika mycket moralisk som teknisk, lika mycket existentiell som ekonomisk. Ett samhälle som förlorar de gemensamma rummen, som förnekar människan hennes själ och reducerar henne till väljare, kropp och funktion, är ett samhälle på väg mot en primitivitet som inte handlar om avskalad enkelhet utan om enögd dumhet.
Hur räddar vi samhällets själ? Hur förvaltar vi de resurser som håller oss vid liv så att också våra efterlevande kan ta del av dem? Nog hade det väl varit önskvärt att i denna valrörelse, bland alla plakat och plattityder, med en mening eller två adressera dessa övergripande och avgörande frågor?
Idékollektivet På spaning efter själen