I en serie artiklar publicerade i Expressen kritiseras samtyckeslagen för att vara rättsosäker. Flera jurister i artikelserien menar att oskyldiga unga män döms för brott på grund av osäkerhet kring hur lagen ska tolkas. Tidigare justitiekanslern Anna Skarhed bemöter kritiken mot samtyckeslagen i ett nyligen publicerat debattinlägg på Aftonbladets kultursidor (6/10)och poängterar lagens styrka, att bevisbördan överförs från brottsoffer till misstänkta.
I denna artikel vill vi ytterligare problematisera kritiken som riktas mot samtyckeslagen, särskilt utifrån ett brottsofferperspektiv, och argumentera för kunskapshöjande åtgärder som ökar rättssäkerheten i våldtäktsmål. Vi menar att kritiken snarare bör riktas mot rättstillämpningen, inte samtyckeslagen.
Samtyckeslagen syftar till att skydda alla människors sexuella integritet och självbestämmanderätt. Lagen stadgar att “den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag” ska dömas för våldtäkt. Tidigare dömdes den som genom misshandel, våld eller hot om brottslig gärning tvingat en person till samlag. Samtyckeslagen innebär därmed att kroppar blir sexuellt tillgängliga först när en person uttryckligen säger ja.
Tesen som lyfts fram i Expressens artikelserie och som flera efterföljande debattörer ansluter sig till är att lagen leder till “godtyckliga bedömningar”, vilket gör att tidigare ostraffade och oskyldiga unga män döms för våldtäkt. På så vis framställs unga män som offer för samtyckeslagen.
Kritikerna menar att unga män får livet förstört på grund av ett utvidgat våldtäktsbegrepp och den straffskala som leder till orimligt långa fängelsestraff. Unga män faller offer för “bristande kommunikation” heter det. Det heter också att män inte har för avsikt att våldta utan har bara “inte kollat av tillräckligt ordentligt”. Sådana oskyldiga missförstånd ska inte räknas som våldtäkt och resultera i tre års fängelse, menar man.
Samtidigt osynliggörs de negativa konsekvenser som potentiellt godtyckliga bedömningar får för kvinnor. I artikelserien och den efterföljande debatten saknas nyanserande brottsofferperspektiv som visar hur bedömningar som gör att misstänkta förövare frias är rättsosäkra för brottsutsatta.
Samtyckeslagen beskrivs som rättsosäker och som ett övergrepp mot män av Svenska dagbladets ledarsida. Vi vill istället beskriva rättstillämpningen som rättsosäker för brottsutsatta. Samtyckeslagen är inte orsaken till vad kritiker kallar godtyckliga bedömningar i våldtäktsmål. I själva verket visar juridisk och rättslingvistik forskning att bevisvärdering i våldtäktsmål baseras på stereotypa föreställningar om kön och sexualitet oavsett om lagen bygger på tvång eller ofrivillighet.
I mål där ord står mot ord centreras bevisvärderingen kring bedömningar av parternas trovärdighet och berättelsernas tillförlitlighet. Liknande berättelser i skilda våldtäktsmål bedöms på olika sätt beroende på domarens och nämdemännens erfarenheter och personliga uppfattningar. Vi menar därför att det är rättstillämpningen som är rättsosäker, inte själva samtyckeslagen.
Vi är således benägna att instämma i kritiken att det är problematiskt att tingsrätt och hovrätt gör olika bedömningar i våldtäktsmål efter införandet av samtyckeslagen, men vår problemanalys och förslag på åtgärder skiljer sig åt. Samtyckeslagen innebär, precis som Anna Skarhed påpekar, en önskvärd modernisering av sexualbrottslagstiftningen, som ligger i linje med yngre generationers syn på sex och samlevnad.
Problemet är således inte lagen utan snarare kunskapsbrister inom de yrkesgrupper som är satta att döma i våldtäktsmål. Nämndemän och domare får i dag mycket lite utbildning i att sätta sig in i nya lagar, utan förutsätts kunna göra rättssäkra bedömningar utan kompetenshöjande insatser. Detta är orimligt och förväntas inte av andra rättsvårdande aktörer.
Det omtalade snippa-målet visade i all sin tydlighet att även erfarna hovrättsdomare kan vara i behov av kompetenshöjning för att kunna döma i sexualbrottsmål. Vi menar därför att ytterligare utbildning om samtycke krävs för ökad rättssäkerhet i sexualbrottsmål.