När samarbetet mellan socialtjänst, polis, rättsväsende och civilsamhälle krånglar försämras kraftigt möjligheterna att åstadkomma en skillnad för våldsutsatta kvinnor med barn. Stadsmissionen kräver en bättre samverkan och inkludering mellan berörda parter för att möjliggöra riktade insatser och ett våldsförebyggande arbete.
Ofta är det vi som ideell organisation som har en helhetssyn i den våldsutsatta kvinnans och barnets liv. Vi ser hela pusslet och inte alla enskilda delar. Därför är en av våra viktigaste uppgifter att stötta de våldsutsatta kvinnorna och barnen i deras kontakt med professionella instanser som socialtjänstens olika avdelningar, polis och rättsväsende. Vi arbetar för att kvinnorna och barnen ska uppleva en så sömlös process som möjligt. Tyvärr upplever vi att "en god samverkan" snarare är ett undantag än en regel i Uppsala. Vår erfarenhet visar att det inte finns en självklarhet från det offentliga att bjuda in till samarbete och att vi som ideell organisation inte räknas med som en given aktör. Vi kan se att bristen på samverkan medför negativa konsekvenser för de stödsökande kvinnorna och barnen som ofta upplever en större stress och en större oro inför framtiden. Vi vill se en förändring i samarbetet där vi inte fastnar i våra professionella roller eller begränsas av dem utan att vi lyssnar på varandra. Framför allt behöver vi alltid ha de våldsutsatta kvinnornas bästa för ögonen!
De kvinnor som söker sig till Stadsmissionen gör det av egen fri vilja. Det är ofta här de känner sig som tryggast och det är därför vi många gånger har störst kunskap om deras situation. Bristen på resurser är en fråga som nyligen lyfts i den offentliga debatten, bland annat har 34 socialarbetare larmat om att bristen på resurser tydligt leder till att säkerheten blir lidande. De belyser även det faktum att kvinnorna ofta stämplas som samarbetsovilliga när de inte förmår att samarbeta med den som utsatt dem för våld. Vi delar socialarbetarnas uppfattning.
Vi vill dock betona vikten av samverkan mellan alla professionella aktörer. En god samverkan skulle medföra större möjligheter till konstruktiva och långsiktiga lösningar och även på sikt verka förebyggande. Det skulle medföra en större delaktighet och ökad kunskap för kvinnan och barnet om vad som sker i de olika parallella processerna. Vi kan inte vara så fyrkantiga att vi inte ser helheten i processen. Till syvende och sist är det människors liv som står på spel. Vi vill också höja en röst för de våldsutsatta barnen. Allt för många gånger tappar myndigheterna bort barnets perspektiv i sina kontakter. För att minska stressen och oron hos de våldsutsatta barnen krävs det att socialtjänsten lyssnar till barnen. Utifrån ett barnrättsperspektiv är det barnet som ska avgöra vilken form av stödinsats som erbjuds och då är det barnets röst som ska höras.
Vi behöver se verkligheten för vad den är. I Sverige har fem kvinnor under kort tid mördats. Ingen vill se ytterligare en kvinna falla offer. Ingen vill se ett barn falla. Genom att ta del av varandras erfarenhet och kompetens kan vi skapa en grund för ett enat arbete med samma målsättning – rätten till ett liv fritt från våld. Rätten till att leva.
Vi vill:
– att ideella organisationer inkluderas som en central resurs i arbetet för mäns våld mot kvinnor och barn samt att samverkan ska vara självklar mellan involverade aktörer.
– att mäns våld mot kvinnor prioriteras politiskt samt alltid är en aktuell fråga.
– att våldsutsatta kvinnor och barn får chans att vara delaktiga och ta kontroll över sin situation.