Många Uppsalabor frågar sig vad som kan göras mot kriminaliteten som ätit sig in i vårt samhälle. De flesta av oss är inte politiker, professionella poliser eller socialarbetare som trots sina svåra uppdrag har tillfredsställelsen i att kunna göra något konkret.
Men vi är alla något annat: grannar, föräldrar, banktjänstemän, fotbollstränare, far- eller morföräldrar, äldre pensionärer eller helt enkelt Uppsalabor.
Många av oss som växte upp på 1960- och 70-talet eller tidigare levde med den uttalade normen att man aldrig fick sparka på någon. Och om det hade blivit bråk, fick man inte slå någon som låg ned.
Vi skulle kunna komma tillbaka till ett samhälle där dessa normer gäller igen. Det skulle förstås ta tid, men det går att förändra inställningen hos hela eller stora delar av ett folk när viljan finns. Tänk bara på nykterhetsrörelsen och arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män i vårt land.
Den målsättning som borde gälla för alla oss Uppsalabor är att inget barn som växer upp här ska bli kriminell.
Att uppnå detta mål kan ta tjugo år eller mer. Men det skulle kunna gå, i vart fall om vi i varje bostadsrättsförening, varje bostadskvarter, idrottsförening, samfund eller arbetsplats öppet och uthålligt diskuterar med varandra om hur vi vill att barn i Uppsala ska växa upp, både i fråga om krav och stöd.
Vi måste utgå från att föräldrar, förskola, skola och myndigheter tar det största ansvaret och gör sitt bästa. Men tiden utanför skolan och hemmet, på barnens fritid, borde till exempel inte alla barn i Uppsala få hjälp att hitta sitt idrottsintresse, sitt musikinstrument, sitt lag eller sin hobby? Vad kan grannar, föreningslivet och andra göra där?
En så enkel fråga om att barn i dag inte vet hur de ska tilltala vuxna som de inte vet namnen på. Vad förväntas barn säga? ”Öhh du?” Och hur ska vuxna tilltala barn som de inte känner, men kanske har anledning att vilja be akta planteringen?
För min del får det gärna vara ”mitt barn”, tant, farbror, granne eller medborgare. Bara vi bestämmer oss vad som bör gälla för barnen i våra kvarter och i Uppsala, även i fråga om hur man förhåller sig till varandra, till djur, och hur man uppträder i det offentliga rummet.
Det finns också massa tillfällen under ett barns uppväxt som borde firas rejält. I Tyskland gratuleras barn som börjar skolan med en jättelik strut med presenter och godsaker. Vad finns i andra länders traditioner i fråga om att fira barnen? Borde vi förutom studentfirandet bättre fira inträdet i tonåren, gratulera varje 15-16-åring till att ha slutat nian på ett sätt som får barn och unga att förstå att vi ser dem och betraktar dem som viktiga personer i våra liv och samhällslivet.
Det är lätt att säga att dagens kriminalitet är politikernas fel. Att säga så kommer inte göra någon skillnad. Resultatet av en bristande integration är lika lätt att kritisera och heller inte känna sig ansvarig för. Men nu har vi barn som föds och växer upp här och som redan är unika individer som förtjänar att få utveckla sin potential.
Deras liv och vårt kommer att bli bättre om de också får lära sig att man inte sparkas.