Det var precis när sommarkänslan bröt in. Dagar fyllda med studentfirande och skolavslutningar. Anpassade former. Flakcykel istället för lastbilsflak. Därför blev inte uppmärksamheten så stor. Jag tänker på presskonferensen med riksdagens konstitutionsutskott den 3 juni 2021 om granskningen av regeringen.
En punkt gällde ”Deltagargräns för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar” - om pandemin och Sveriges grundlagar, vars efterlevnad utskottet har ett särskilt ansvar att bevaka. Utskottet konstaterade att deltagargränserna som infördes med anledning av pandemin ”innebar betydande inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter” och att ”sådana åtgärder riskerar att ge en rad negativa konsekvenser för fri- och rättigheterna…”. En slutsats var att ”behovet av att bekämpa smittspridningen av covid-19 måste vägas mot andra värden, och överväganden måste göras kontinuerligt”.
En vecka tidigare, den 27 maj 2021, hölls en annan pressträff. Regeringens plan för avveckling av restriktioner med anledning av pandemin presenterades. Statsministern konstaterade att det gångna året inneburit inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Stefan Löfven var stolt över hur det svenska folket mött krisen. Efteråt frågade en journalist om just en av dessa rättigheter - demonstrationsfriheten. Det blev tyst på podiet. Ingen kunde först svara.
De tysta sekunderna kunde ha varit en tillfällighet. En blackout hos ansvariga som gått på högvarv i över ett års tid. Men snarare var tystnaden ett symptom på en förändring som börjat långt innan vi lärde oss stava till ”Covid” och ”Corona”. För även om statsministern tog avstamp i grundläggande rättigheter, så lyste dessa rättigheter för övrigt med sin frånvaro. Faktum är att varken religionsfriheten eller demonstrationsfriheten nämndes med ett ord. Det är allvarligt och djupt oroande.
Under hela pandemitiden har samma sak hänt, gång efter gång efter gång. Budskapet som dominerat har handlat om restauranger, köpcentra, idrott och i viss mån kultur. Att endast tillåta åtta personer i ett köpcentra var aldrig aktuellt, medan landets katedraler fick rätta in sig i ledet om åtta personer som deltagargräns. Och ja, det är skillnad på allmän sammankomst och andra mötesplatser. Regelverket att luta sig mot var trubbigt. Men inte med den bästa vilja i världen kan sägas att arbetet skedde skyndsamt för att förbättra träffsäkerheten. Konstitutionsutskottet är kritiskt: det dröjde alldeles för länge innan Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag (oktober 2020) att se över förändringar i förordningen om förbud mot att hålla allmänna sammankomster.
Hur hamnade vi här? Hur levande är egentligen grundlagen om religionsfrihet och demonstrationsfrihet, hos dem som har ett särskilt ansvar att värna den? Finns kunskapen? Regeringsformen beskriver det offentligas ansvar för religionsfriheten, att var och en är ”tillförsäkrad religionsfrihet; frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Sveriges kristna råd, ärkebiskopen och andra har vädjat och kritiserat. Men förutom undantaget för begravning som gällde december 2020 – maj 2021 (att 20 personer fick samlas istället för åtta personer) verkar inget fastnat, inte ens när påsken var i antågande.
Samtidigt som lättnader infördes i andra offentliga sammanhang skedde ingen förändring för de grundlagsskyddade rättigheterna, trots att Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter (som genom Sveriges medlemskap i EU är svensk lag) talar om vikten av att kunna utöva sin religion eller tro ”genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.”
När Coronakommissionen kommer med sin delrapport i oktober 2021 och slutrapport i februari 2022 hoppas jag att de har sökljuset på just detta. För mig är sammanhanget för de brister som pandemiåret blottlagt religionsblindhet, religionsokunskap och ibland till och med religionsfientlighet. Det är ett samhällsproblem, ett demokratiproblem.
Ungdomar som berättar att de möts med nedlåtande attityder också från skolans företrädare när de talar om sig själva som troende. Forskning som visat att religion och tro i gymnasieskolans undervisning kontrasteras mot förnuft och vetenskap. Äldre på äldreboenden och deras närstående som får kämpa för att utöva sin religion. Religionsfrihet i det offentliga har alltmer blivit liktydigt med religionstystnad och religionsfrånvaro.