Oavsett mot vilken tid man tittar har ömsesidig respekt och måttfullhet varit ett utmärkande drag i svensk politik. Vi tycks alltid ha varit ett land av problemlösare, visserligen styvnackade individualister, men lösningarna på våra problem har så gott som alltid bestått av samförståndslösningar med andra styvnackade individualister. Det civila politiska klimatet har besparat oss många av de tragedier som slitit andra länder i stycken. Tack vare äldre generationers målmedvetenhet och politiska pragmatism gick Sverige från att ha varit ett av Europas fattigaste länder, till en modern och någorlunda jämlik industrination.
Även om vi som bor i Sverige har all anledning att vara stolta över vad de äldre generationerna åstadkommit, har svenskarna gudskelov aldrig varit ett flaggviftande folk. Vi är fullt tillfreds med att konstatera att Sverige, kanske just tack vare måttfullheten, är ett lagom bra land att bo i. Det är en hälsosam form av nationell stolthet – hälsosam därför att den förutsätter insikten om att det alltid finns saker vi kan göra bättre.
Men om Sverige och svensken ska bedömas efter de spår vi lämnar efter oss på sociala media år 2022, riskerar vi att framstå som ett folk som det inte längre går att ha i möblerade rum. Debattklimatet har blivit så grundligt infekterat, så befriad från all mänsklig värdighet att det är svårt att tro att vi på något sätt skulle vara färdiga med de idéer vi trodde att världen gjorde upp med under Nürnbergrättegångarna. Det ångar av hat, hot och folkmordsidéer. Rösterna ploppar upp som kommentarer till inläggen från de mer slipade ”svenskvännerna”, och trots att de senare aldrig har något vänligt att säga om vare sig Sverige eller dess invånare, tar de förra ett steg till och förgiftar det mesta av just Sverige. Det är bara att läsa innantill.
Vägen till SD:s framgångar är kantade av en lång rad av hot mot forskare, journalister och författare. Det är inte särskilt svenskt. I det Sverige jag växte upp tillhörde det allmänt folkvett att inte hota någon till livet. Det var i allra högsta grad osvenskt att kalla någon för något de inte ville bli kallade. Nu framstår halva Sverige som en skara nervvrak som gärna tar klivet ut i avgrunden, som bakom en ryggradslös anonymitet och i brist på sociala umgängesvanor eller meningsfulla relationer, odlar de mest primitiva föreställningar, varav de flesta ifrågasätter människolivets okränkbarhet.
För bara något decennium sedan var det bara några enstaka extremister – till höger och vänster – som tyckte att den liberala demokratin var en dålig idé. Ända tills SD helt oförställt började att sända kärleksförklaringar till ett politiskt skräckkabinett bestående av Bolsonaro, Trump, Putin och Orban – något de som av en händelse slutade upp med när årets valrörelse började.
Vilka är de ”enorma” problem som nu är så avgörande att till och med de så kallade Liberalerna kan tänka sig samverka med ett uttalat anti-liberalt parti? Påståenden i stil med att ”integrationen har misslyckats” betyder absolut ingenting när det kommer från samma partier som inte vill att den ska lyckas. I varenda svensk kommun har SD systematiskt motarbetat snart sagt varenda initiativ som skulle ha gynnat integrationen. KD, M och tyvärr även L tycks förlåta det mesta när regeringsmakten hägrar.
Nu är valet över men precis som efter det förra valet kommer regeringsfrågan av allt att döma inte vara löst. Om det är makten, snarare än principerna som partierna på högerkanten är ute efter kommer Sverige i sådana fall få en statsminister som varit nazist och som satt på Finlandsbåten och sjöng nidvisor om mordet på Sveriges statsminister och som gjorde sig lustig över Lisbeth Palmes tårar.
Hur kunde vi tappa huvudet så fort?
Detta vänliga lilla land?