Vad vill Greta Thunberg att vi skall göra?
Hon vill att vi som enskilda personer och kollektivt skall agera för att undvika en ohållbar utveckling när det gäller klimat, biologisk mångfald, föroreningar i mark och vatten, ojämlikhet med mera.
Vad kan vi göra? Alla kan bidra genom att förändra sin livsstil och sitt konsumtionsmönster. Några kan bidra i roller som politiker, företagsledare, aktörer inom universitet och media. Men då får man inte vara rädd för att utmana invanda tanke- och beteendemönster. Jag är ekonom, national- och företagsekonom. Jag är pensionerad professor i ekologisk ekonomi och då har jag rimligen ett ansvar att delta i debatten. Men jag tror mig samtidigt veta vad som är ”lagom” att säga eller skriva i olika sammanhang.
Greta Thunberg ifrågasätter strävan efter penningmässig vinst som övergripande mål i företag och ekonomisk tillväxt i BNP-termer.
Varifrån kommer dessa uppfattningar om framsteg? Neoliberalismen – som står för en extrem tilltro till marknadslösningar och företags effektivitet, inklusive privatisering – föreslår någon. Men varifrån kommer neoliberalismen?
Mitt svar är att neoliberalismen i hög grad legitimeras av den fortfarande dominerande nationalekonomin, så kallad neoklassisk teori.
I dag kan man tala om ett monopol i utbildning och forskning för neoklassisk teori – som betonar just företagsvinst och ekonomisk tillväxt. Vad kan man göra åt det? Lyckligtvis finns numera rader av internationella förlag och tidskrifter som välkomnar en diskussion av grundläggande perspektiv inom nationalekonomin. Så då är det väl bara att skicka in sina bidrag och hoppas att saker och ting förändras. Men som Greta Thunberg konstaterar finns väldiga kognitiva och emotionella trögheter på individnivå och i systemet som helhet.
Neoklassiska ekonomer kan inse att de teorier man erbjuder sina studenter är förenklade och speciella ur ideologisk synvinkel men deras karriär är samtidigt upphängd på samma teorier.
Mitt förslag är blygsamt men samtidigt revolutionärt i relation till den verklighet vi står inför. Nationalekonomer bör inse att de teorier som förmedlas i undervisning och forskning är speciella ur ideologisk synvinkel. I så fall gäller det att i demokratisk anda öppna för ett pluralistiskt förhållningssätt där olika teorier och därmed ideologier respekteras och kan ställas mot varandra.
Även ”Riksbankens pris i ekonomi till minne av Alfred Nobel” bör omprövas. I dag fungerar priset som en skyddsmur för en teori som inte räcker till i förhållande till de allt starkare kraven på en hållbar utveckling.
Greta Thunberg har förstått detta med tröghet och irreversibla effekter. Varje kilo eller ton koldioxid som släpps ut blir kvar i atmosfären en längre tid. Neoklassiska ekonomer agerar tvärtom som om allt är utbytbart i penningmässiga termer. Man kan ägna sig åt handel med utsläppsrätter och kompensera penningmässigt för utsläpp. Det är bland annat detta tankegods som ställer till det i de pågående internationella förhandlingarna.
Min slutsats blir att även perspektivfrågorna bör lyftas för diskussion om vi vill komma till rätta med klimatproblem och ojämlikhet.
Våra tankemönster och värderingar bör öppet granskas, och det även i ett land där marknadsfundamentalister för närvarande har en dominerande roll i riksdag och näringsliv.
Jag vill till och med plädera för att nationalekonomi alternativt definieras som ”flerdimensionell hushållning med resurser i ett demokratiskt samhälle” där den enskilda människan ses som politisk aktör och inte enbart som relaterad till marknader.
Men sådana idéer är kanske att tänja på yttrandefrihetens gränser alltför mycket?