Sedan tidigt 00-tal har antalet äktenskap ökat i stadig takt. Jag själv är redan bjuden på tre bröllop år 2024. Varför då? Det finns flera skäl. En studie från Stockholms universitet visar att par ofta tycker att bröllopet är en markör, det är mer seriöst än samboskapet. Personligen tror jag att sociala medier har skapat en vurm för bröllop. Att kunna lägga ut bilder på en påkostad lokal, dyr klänning och sina snygga vänner är hårdvaluta för ens personliga varumärke.
Trots att fler gifter sig är det allt färre som byter efternamn. Enbart en tredjedel av brudarna valde att byta efternamn till sin makes år 2020 enligt en artikel i Sydsvenskan, en minskning från år 2015 då det var hälften av brudarna som bytte.
Denna utveckling är på ett sätt märklig, för vad är det egentliga syftet med att gifta sig? Dagens sambolagstiftning gör att det finns väldigt få praktiska skillnader mellan att vara gift och sambo. Sambolagen är sen länge uppdaterad för att ge ekonomiskt skydd vid bodelning. I dag bor de allra flesta ihop långt innan de gifter sig. Få gifter sig av tydligt religiösa skäl. Den största skillnaden mellan att vara sambo och gift idag är just den legala möjligheten att byta till varandras efternamn.
Tack vare du-reformen på 1960-1970-talet nämns sällan ens efternamn i det dagliga talet i Sverige. Dock har det skett en tillbakagång; på Facebook, Linkedin och Instagram skriver du oftast ut hela ditt namn. Det personliga varumärket blir allt viktigare.
I min umgängeskrets är det väldigt få, män som kvinnor, som är villiga att byta namn när kyrkklockorna börjar klämta. Ofta anser man att ens egna namn är finare än ens respektive. Resonemangen kretsar även kring identitet, man är rädd för att förlora en bit en av sig själv och sin historia.
För mig ter det sig tydligt att dagens unga känner en törst efter övergångsritualer. Det är ju kul med fest! Alla letar anledningar till att fira och att få känna att just deras liv är viktigt. Samtidigt vill man ha kakan och äta den samtidigt. Att genom namnbyte erkänna att man faktiskt går från ett jag till ett vi känns läskigt. Samtidigt pekar parterapeuten Allan Linnér i en artikel från SvD på att de är just vi-känslan som är en allt vanligare stötesten för par. Linnér menar att detta är en bieffekt av vår alltmer individualistiska tid, samtidigt som vi-känslan är väsentlig för en relation.
När jag möter par som varit gifta länge slås jag av hur äktenskapet förändrar en, hur de samarbetar genom livet. Hur de kompletterar varandra istället för att fokusera på sig själva. Hur detta tar sig i uttryck är ofta vardagligt och ganska komiskt. En väns pappa kan inte längre tanka bilen då det är hans mamma som utfört den uppgiften de senaste 30 åren. Någon annans mamma vet inte vad ett paket mjölk kostar, det är gubben som storhandlat varje tisdag sedan 2003. Detta är tidens tand.
I en tid där romantikvurmen är allt starkare samtidigt som det går ganska knackigt i själva relationerna, behöver man fundera på vad som kan hjälpa kärleken på traven. Jag förespråkar att både kvinnor och män blir villiga att kompromissa och tar den andres namn. Att det faktiskt blir en förändring när kyrkklockorna börjar klämta. Det kanske känns jobbigt och kvävande i början. Men den där vi-känslan blir något att falla tillbaka på i stunder när äktenskapet inte skimrar i rosa.