Förändringen av den franska lagstiftningen innebär ett dråpslag mot grödor, där växtförädlaren använt sig av den beprövade metoden att utnyttja mutationsframkallande (mutagena) ämnen för att åstadkomma slumpmässiga förändringar i växtens arvsmassa. Sådana grödor kommer nu att regleras på samma sätt som grödor där man använt sig av modern genteknik, om induceringen av de slumpmässiga förändringarna skett i kombination med cell- och vävnadskultur.
I den nuvarande EU-lagstiftningen är både slumpmässig mutagenes och cell- och vävnadskultur undantagna från reglering enligt gentekniklagstiftningen. Motiveringen till detta är att båda förädlingsmetoderna ansågs ha en historia av lång och säker användning när den nuvarande gentekniklagstiftningen implementerades för 20 år sedan. I kontrast till detta hävdas det i det franska lagförslaget att kombinationen av de två inte har en historia av lång och säker användning. Den franska hållningen saknar dock vetenskapligt stöd. De första rapporterna om mutagenes i kombination med cell-och vävnadskultur är daterade till mer än 50 år tillbaka i tiden. Teknikerna har därefter, ensamt eller i kombination, använts i förädlingen av både sojabönor, morrötter, vete, majs, raps och solros. Det franska lagförslaget är därmed en omtolkning av den EU-gemensamma gentekniklagstiftningen.
Det är värt att notera att ovannämnda undantag i EUs nuvarande gentekniklagstiftning inte gör någon skillnad på om de slumpmässiga förändringarna inducerats i frön eller om de inducerats i cell-kulturer. Det finns heller inga vetenskapliga skäl till att göra en sådan distinktion. En mutation är en mutation oavsett om den uppstått i ett fröämne eller i cellkultur. Det finns heller inga möjligheter att särskilja mutationer som tagits fram med endera metoden, om de uppstått spontant, eller om de tagits fram med mer moderna metoder som till exempel gensaxen CRISPR/Cas9.
De miljöorganisationer som varit pådrivande för en förändring av den franska lagstiftningen har gjort så eftersom de vill begränsa användningen av grödor som är resistenta mot vissa ogräsmedel. Framförallt vill man begränsa användningen av så kallade CLEARFIELD-raps som initialt utvecklades under sent 1980-tal och vars resistensegenskaper nu finns inkorsade i både svenska och europeiska rapssorter. Ett problem med detta tillvägagångssätt är att man även riskerar att kasta ut andra egenskaper med badvattnet, till exempel sjukdomsresistens, ökad avkastning och tolerans mot olika former av stress.
Lagförslaget utgör också ett problem för EU:s inre marknad. De sorter som Frankrike nu vill förbjuda, odlas i flera andra medlemsländer. Om dessa länder ska kunna sälja sina produkter krävs nu att de GMO-märks och genomgår en omfattande riskvärdering; i Frankrike men inte i övriga EU-länder. Förslaget begränsar även antalet växtsorter som europeiska lantbrukare har att tillgå. För att EU ska ha möjlighet att utveckla ett hållbart och klimatsmart lantbruk måste vi ges möjlighet att utnyttja hela den potential som finns i växternas arvsmassa. Tyvärr är det franska lagförslaget bara ett av många som syftar till att begränsa den potentialen och låsa in Europa i ett lågproduktivt museijordbruk.
Under sommaren har kommissionen skickat ut det franska lagförslaget på remiss där både medlemsländer och intressenter från bondeorganisationer, utsädesindustrin och akademin har yttrat sig. Av remissvaren framgår det att det franska lagförslaget ses som ett allvarligt frånsteg från flera vetenskapliga principer och att det, om det genomförs, skulle utgöra allvarligt hot mot EUs inre marknad och lantbruk. Den franska regeringen bör ta konsekvensen av detta och dra tillbaka lagförslaget i sin helhet, och i stället leva upp till sina stolta traditioner som en kunskapsbärande nation. Det är bara ett jordbruk som grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet som kan bidra till en ökad produktivitet och klimatanpassning av lantbruket, både i Frankrike och övriga Europa.