En enskild dansk politiker beväpnad med tändvätska, koranen och grundlagen har stått för ett av decenniets största politiska tumult. Ett knappt år senare får det sitt rättsliga efterspel. Våldsamma upplopp, hundratals skadade poliser, förstörd privat och offentlig egendom. Tusentals mordhot, skrämda politiker, ängsliga institutioner, internationella protester, utländska makthavare som utnyttjat situationen, och medborgare i en demokrati som är så rädda att de vill förändra grundlagen om friheter. Dessutom såväl medial självcensur och hot om både försenat Natointräde som ökat terrorhot från våldsbejakande islamister. Rasmus Paludan har med små medel skapat enorma reaktioner och motreaktioner. Ingen kan undgå detta.
Frågan är vad man ska fokusera på? Den som fokuserar på Paludan i sig gör det onekligen lätt för sig. Det var inte Paludan som kastade sten eller begick det våldsamma upploppet. Problemet är inte heller polisens agerande. Att SVT:s Uppdrag Granskning valde att fokusera på – och kritisera – polisen är anmärkningsvärt.
Den som däremot tar ett steg tillbaka och betraktar vad haveriet avslöjat bör förskräckas. Vad ser vi då? Först och främst ska det poängteras att det på inget vis är brottsligt att bränna sin egen koran. Sverige är en sekulär demokrati med yttrandefrihet och demonstrationsrätt inskriven i grundlagen. Vi får bränna både bibeln och den svenska flaggan i vårt eget land. Alldeles oavsett vad man tycker om sådana handlingar ska vi inte straffas av staten för det. Myndiga medborgare yttrar sig fritt och behöver inte adelns, prästerskapets, kungens eller pöbelns tillåtelse längre.
Bara tanken på att det ska vara straffbart att häda islam i Sverige borde få fler att undra över var vi har landat. Ska även ex-muslimer som bränt sin hijab och koran straffas av den svenska staten? Sådant hör diktaturer till. Att så många svenska medborgare och boende i Sverige med bakgrund i dessa diktaturer inte förstår svensk grundlag är ett misslyckande. Både politiskt och för dem själva. Var och en. Ingen normal vuxen människa tvingas till våld på grund av en bränd bok. Det är ett val. Att leva i en sekulär demokrati som ger en skydd är också ett val. Liksom att ge flyende människor skydd i Sverige.
Friheter, demokratiska rättigheter, skydd från våld och frånvaron av statliga övergrepp hänger ihop. Det är lätt att förstå. Om man i stället attackerar poliser och försöker stoppa en grundlagsfäst yttring innan man ens blivit medborgare bör man också utvisas efter avtjänat straff. Det sista Sverige behöver är ännu fler antidemokratiska våldsverkare. Att begå våldsbrott i strid med det nya landets grundlagar och tankesätt är så fundamentalt feltänkt att man häpnar.
Vi kan inte ha hundratals individer i varje svensk stad som tror att det är helt rimligt att de ska få döda Rasmus Paludan och svenska poliser för att de känner sig religiöst kränkta. Återigen, den som tror att en lagenlig provokation skyddad av hundratals poliser är problemet gör det lätt för sig. Den som tror att den livvaktsskyddade provokatören – den enda som inte deltagit i våldet – är problemet med dessa vansinniga upplopp är ingen stor tänkare.
När Paludan åker tillbaka till Danmark är de tusentals våldsverkarna kvar. Det är problemet. Långa straff för svenska medborgare bör ge betänketid till de som vill inskränka demokratin genom våld och mordförsök. För den som vill inleda sitt liv i ett nytt hemland med våldsamt upplopp är utvisning högst rimligt. Antingen sätts foten ned nu eller så fortsätter spektaklet där grundläggande demokratiska rättigheter måste balansera mot pöbelväldets våldskapital.