Av Vårdföretagarnas redovisning ”Fakta och statistik om den privat drivna vård- och omsorgsbranschen” framgår att omsättningen för privat vård och omsorg uppgick till 148 miljarder kronor 2022 (www.vardforetagarna.se). Summan motsvarar drygt tio gånger Region Uppsalas totala omslutning på 14,3 miljarder kronor (2023). Privata aktörer utför en betydande del av den offentligt finansierade välfärd som genomförs på uppdrag av Region Uppsala, kommunerna i regionen och offentlig sektor som helhet i Sverige. Sammanlagt motsvarar den privata andelen cirka 17,4 procent av all utförd välfärd i landet vilket också återspeglas av antalet människor sysselsatta i sektorn som 2020 uppgick till nästan 170 000 personer.
Många genomför sitt uppdrag med bravur, vilket jag själv har erfarenhet av i och med en knäoperation för ett tag sedan. Andra gör det inte, vilket inneburit att till exempel Uppsala kommun har sagt upp avtal med privata utförare inom bland annat LSS och hemtjänst för äldre. Länkar mellan välfärdsföretag och organiserad brottslighet har uppmärksammats, inte minst i riksdagsdebatter (till exempel interpellation 2020/21:402) samt genom SVT:s och andra mediers, samt Försäkringskassans granskningar av framför allt villkoren inom personliga assistans (LSS). En brinnande fråga är dock om de offentliga resurserna kommer till sin rätt, det vill säga når ut till patienter, brukare och skolelever.
Låt oss titta närmare på hur pengarna inom den privata välfärdssektorn fördelas enligt Vårdföretagarnas årsredovisning. Här framgår att avkastningen (resultatet) uppgår till cirka 8 miljarder kronor (5,4 procent). Av dessa återinvesteras omkring 4,5 miljarder (3 procent) i verksamheterna och resterande del 3,5 miljarder kronor (2,4 procent) delas ut som vinster till ägarna av välfärdsföretagen. Här är det alltså frågan om en närmast ofattbart stor summa skattepengar som försvinner ut från välfärden, vilket motsvarar den totala årsomslutningen för en medelstor svensk kommun. I rapporten beskrivs ägarnas vinstuttag som ”ränta på sina pengar och kompensation för risker och uppoffringar”. Jo, tjena!
Räknar man om vinstuttagen som förlorade årsarbeten, framträder en bild där vinstuttagen är detsamma som icke utförda välfärdstjänster, det vill säga utebliven vård och omsorg, skola, förskola. 3,5 miljarder kronor motsvarar otroligt många årsarbeten som de sjuka, omsorgsbehövande, elever och så vidare går miste om.
Det samlade vinstuttaget motsvarar drygt 7 000 undersköterskor, nästan 5 000 sjuksköterskor, 2 500 läkare, drygt 5 000 gymnasielärare eller 5 669 förskollärare. Det är alltså inte frågan om en finansiell kris som svensk hälso- och sjukvård, vård och omsorg samt utbildningssektorerna upplever. Snarare handlar det om ett systemfel som lett till en fördelningskris inom välfärden där våra skattemedel delas ut på ett icke produktivt sätt – som vinster till aktieägare fjärran patienters, brukares och elevers behov. Varje skattekrona bör användas till vad de var avsedda för; att finansiera vår grundläggande välfärd. Allt annat är vad Gustav Möller gjorde tydligt redan under 1930-talet: ”En stöld från folket”.
Aktieutdelningar som ”kompensation för risker och uppoffringar” hör inte hemma i vår gemensamt finansierad välfärd.