En gång satt jag med barnbarnet i famnen högst upp i lekplatsens rutschkana. Han sa: ”Släpp taget farmor, nu åker vi!” Och vi åkte och det var fortfarande roligt. Att nu, 20 år senare, vara gammal och allt äldre och samtidigt befinna sig mitt i rutschkanan är förstås inte lika roligt, särskilt som man vet att man tillhör den generation som skapat det sluttande planet.
Att åldras på ett sluttande plan är att märka hur syn, hörsel, tänder, knän, ja själva minnesförmågan börjar ge upp och den värld man hoppats kunna lämna över till barn och barnbarn vacklar samtidigt som alltför många medmänniskor och makthavare visar tecken på att varken se, höra eller förstå vart vi är på väg.
”Mitt liv är i nedan och klent nu mitt värv”, skaldade Fröding om den fattiga munken från Skara, som nersupen och utkörd ur kyrkan sitter och relaterar sitt liv. Själv hör jag väl till dem som kan komma att köras ut ur samhällsgemenskapen om klimataktivism på allvar börjar betecknas som bristande ”vandel”. Fast jag orkar ju inte längre sätta mig på gatan och hindra trafiken eller stå utanför Forsmarksverket och dela ut kärnkraftskritiska flygblad.
När jag följer mina dagboksanteckningar bakåt i tiden fanns det fortfarande hopp och kraft för 5–6 år sedan. Någon hade satt en gräns, att inom 800 dagar måste det ha vänt, utsläppskurvorna slutat peka uppåt, tecken synas på ett uppvaknande både bland beslutsfattare och i naturen. Den 11 maj år 2020 skrev jag att det bara var 200 dagar kvar av de 800, men inga tecken sågs till. De resterande 600 dagarna är nu förbrukade för länge sen och det vi ser handlar om skogsbränder, torka, skrämmande väderfenomen och uppgivenhet.
Dessutom hör vi allt fler forskare säga att om politikerna ska våga agera som läget kräver, så måste väljarna uppfatta det som rättvist. När klyftorna mellan fattig och rik djupnar, som de gör nu – i Sverige och i världen – är det alltså rent kontraproduktivt för klimatet, liksom att vi satsar på vapen och krig (även krig som är ”försvar” är krig), såväl inom Nato som de länder som Nato är tänkt att försvara oss mot.
Klimataktivister börjar betraktas som ”klimatterrorister”, kan dömas till böter eller fängelse. I andra länder hotas, förföljs och till och med mördas de. Och förstörelsen breder ut sig. Kurvorna pekar uppåt när det gäller klimatgaser och massutrotningen av arter fortsätter. Det vi brukade kalla Moder Jord reagerar.
Då är det naturligt att tappa sugen, vare sig man som undertecknad blivit en överårig Greta-Thunberg-följare eller man är en ung människa som vill kunna planera en framtid för sig och sina barn. De är många som inte vågar skaffa barn nu. Ändå vet vi ju att, som Cornelis sjöng: ”Så länge det finns ungar så finns det hopp!”
Nu aviseras långa fängelsestraff för klimataktivister, samtidigt som Stockholms tingsrätt nyligen i ett fall kommit fram till att även om den åtalade brutit mot lagen, ska hen, med hänsyn till det faktiska klimatnödläget inte ha något straff. Efter att pandemirestriktionerna släpptes står ju klimatstrejkarna på Forumtorget igen på fredagarna, våra musiker spelar och vi delar ut klimatinformation. Och nu ser vi nya ungdomar som med full kraft vill föra kampen vidare. Nu är det de som är Fridays for Future Uppsala och vi som slutade skolan för länge sen fortsätter att vara ”klimatstrejkare” och känner oss stärkta av samarbetet med ungdomarna. Som gammal människa lägger man sig inte på en kall vägbana och får urinvägsinfektion, men det finns ju annat man kan göra: skriva en insändare, prata med grannarna, kanske med en politiker, återbruka, starta en syförening eller gå med i någon lämplig miljöförening. Allt vi gör är bättre än ingenting, sa nyligen Johan Rockström, vår världsberömde klimatforskare, när han gästade Uppsala och Ångströmlaboratoriet. Varje liten del av en grads uppvärmning vi kan hejda har betydelse.
Något så enkelt som att stå på torget med en banderoll klarar man av som 80-plussare. Vi sjunger Taubes Änglamark och känner att vi inte är ensamma. Många människor kommer ju ändå fram och visar att de uppskattar att vi fortfarande orkar hålla i gång. Den gemenskapen gör att man orkar. För att åter citera Frödings fördömda munk: ”Suset i skogen och forsens röst och morgonens sken som går upp i öst och regn som i hösten gråter – kan ge oss kärleken åter.”