Fram till 2006 handlade den kriminalpolitiska debatten uteslutande om polisen. Det var polisen som ensamma skulle minska brottsligheten och öka tryggheten. Under de senaste åren har allt fler kommuner börjat ta initiativ inom området. Vissa har byggt upp särskilda enheter med säkerhetsspecialister. Andra har utarbetat överenskommelser med den lokala polisen för att samordna insatser för att därigenom minska brottsligheten och öka tryggheten.
Trots detta har många kommuner stora problem med brott och otrygghet. Växande utanförskapsområden, parallella samhällsstrukturer och kriminella gäng är några sådana exempel. Till det kommer grova våldsyttringar på allmän plats, öppen narkotikaförsäljning och dåligt underhållna offentliga miljöer.
En bidragande orsak till problemen är den fysiska utformningen av bostadsområden och torg. Under 1960-talet byggdes ABC-städer med uppdelade och utspridda arbets-, bostads- och centrumråden. Samtidigt började gränserna mellan vad som var offentligt respektive privat luckras upp. Öppna framsidor och stängda baksidor ersattes av bostadskvarter som vändes inåt med stängde framsidor. Dessutom har trafiksepareringen bidragit till isolerade stadsenklaver, ödsliga gång- och cykelvägar samt en oklar rumslig orientering med många återvändsgator och små gränder.
Det modernistiska sättet att planera och bygga har alltså inneburit en rad problem i form av anonymitet och bristande social kontroll som bidragit till uppkomsten av brott och otrygghet. Detta hänger bland annat samman med att saknas lagstadgade krav och tydliga riktlinjer från Boverket om hur den fysiska miljön ska utformas utifrån ett trygghetsperspektiv.
Mot bakgrund av detta är det inte förvånande att efterfrågan ökar på så kallade gated communities eller grindsamhällen – alltså bostadsområden som är avgränsade och stängda för allmänheten.
Att bygga städer och bostadsområden för en viss typ av människor samtidigt som man stänger ute det som är avvikande och annorlunda riskerar emellertid att leda till minskad tolerans och öppenhet. De boende upplever dessutom – paradoxalt nog – ofta ännu större otrygghet när de måste lämna sitt inhägnade område.
Murar, staket och bevakade grindar är därför inte rätt väg att gå för att skapa ett tryggare Sverige. Lösningen handlar istället om att göra säkerhets- och trygghetsfrågorna till en naturlig del i byggprocessen; alltför att kunna bygga bort brottsligheten och bygga in tryggheten.
Utgångspunkten är att en säker och trygg stad ska bestå av en blandning av funktioner och locka till sig en mix av människor. Bostadsområden ska byggas med ett välbalanserat boendeutbud där det finns både hyresrätter, små som stora, och bostadsrätter i samma område.
Andra funktioner som affärer, grönområden och fritidsaktiviteter attraherar än fler människor som kan utöva informell social kontroll och på så sätt förebygga brott och öka tryggheten. Även utformningen av byggnaderna är viktig och ska spegla en variation i höjd, storlek och tillgänglighet.
Det finns med andra ord en beprövad metodik som ger positiv effekt för alla – det offentliga, boende, fastighetsägare och näringsliv. Vill politiker och kommunala tjänstemän forma det samhälle vi bygger upp under de kommande 15 åren är det dags att agera nu. Viktiga åtgärder handlar om:
- Ta fram lagstadgade krav och tydliga riktlinjer från Boverket om trygghetsskapande bebyggelseplanering
- Låt de-facto standarden BoTryggt2030 bli plattformen för ett sådant arbete
- En ökad vilja från kommunernas sida att efterfråga trygghetskonsekvensanalyser i arbetet med översikts- samt detaljplaner
Sverige står just nu inför det största samhällsbyggnadsprojektet sedan efterkrigstiden. Bostäder, vägar, torg, parker, idrottshallar, skolor och sjukhus. Allt behövs. Nu. Det är därför viktigt att hjälpa polisen genom att bygga bort brottsligheten och bygga in tryggheten i våra städer.