Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) måste visa att folkrätten inte bara gäller Ukraina, skriver debattören.
Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vi har ett krig i Europa och i Mellanöstern har kriget i Gaza lett till ökade spänningar i hela regionen. Diplomati, fredsfrämjande och goda relationer är viktigare nu än någonsin. Att utrikesminister Tobias Billström (M) avgick mitt i mandatperioden, under rådande läge, var anmärkningsvärt och väckte många frågetecken. Nu ska Maria Malmer Stenergard (M) ta vid.
Det är än mer vågat att tillsätta ett oprövat kort på det utrikespolitiska området i det allvarliga läge vi befinner oss i. Det blir ett stålbad för Malmer Stenergard, som utan utrikespolitisk erfarenhet just nu är på sitt första uppdrag i Ankara för att förhandla med den turkiske presidenten Erdogan - en auktoritär ledare som visserligen är vår allierade i Nato, men som också är vän med Putin. Det finns dock positiva aspekter med en ny person vid rodret. Vi har nu en möjlighet att återigen göra Sverige till en trovärdig och stark humanitär röst på den internationella arenan. Men då krävs tre saker av den nya utrikesministern.
Regeringen, och särskilt Billström, har gärna pratat om vikten att upprätthålla folkrätten och en regelbaserad världsordning. Det är grundläggande krav som vi vet att åtminstone sju av riksdagens åtta partier står bakom. Men poängen med folkrätten är att den är universell och ska gälla alla.
Regeringen har upprepade gånger hänvisat till folkrätten för att motivera agerandet gentemot exempelvis Ryssland och Belarus. Men vid konflikter som Israel-Palestina, kriget i Jemen och ockupationen av Västsahara verkar folkrätten förpassas till enbart läpparnas bekännelse. Lika självklart som kraftfulla sanktioner och stoppad handel med Ryssland och Belarus är för att stötta Ukraina, lika självklar borde ett stopp för tullfri handel med Israel, stoppat militärt samarbete med Saudiarabien och stoppad import av “marockansk” fosfat och fisk från ockuperat område också vara.
Om Sverige ska vara en trovärdig röst internationellt så krävs det att man står upp för grundläggande principer som respekten för demokrati, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Dessa principer måste alltid vara vägledande även om man ser möjligheter för kortsiktig vinning.
Trots det har vi sett hur regeringen kryper för turkiska krav om utlämnanden, genomför ändringar av svensk lag och beviljar vapenexport till en auktoritär Erdogan för att snabba på ett svenskt Natomedlemskap. Vi har också sett hur regeringen med begränsad insyn från riksdagen “förhandlat” fram det så kallade DCA-avtalet som helt och hållet utgår från USA:s önskemål, där den enda svenska framgången var införandet av ordet samtycke. Regeringen har gett upp en del av vår suveränitet på svenskt territorium utan en demokratiskt förankrad process enbart för att visa sig duktiga inför amerikanerna.
Det tredje kravet Miljöpartiet ställer på den nya utrikesministern är att vända den negativa utvecklingen av Sverigebilden utomlands. För att vara en stark och trovärdig aktör i internationell politik krävs att omvärlden har en tydlig och positiv bild av Sverige. Men den nuvarande regeringen har istället bidragit till att Sverigebilden krackelerat.
Den taffliga hanteringen av koranbränningarna i Sverige, med otydliga uttalanden av olika ministrar och med påhejande från Tidölagets största parti Sverigedemokraterna, ledde till stormningen av Sveriges ambassad i Irak och att samtliga svenska organisationer, inklusive Svenska Afghanistankommittén, förbjudits att verka i Afghanistan.
Det är tydligt att Sveriges agerande i en del av världen även påverkar synen på Sverige i andra delar. Därför är det tragiskt att regeringen i detta läge valt att lägga ner ett antal ambassader, och i vissa fall, efter total brist på diplomatisk finess från Utrikesdepartementets andra statsråd, till och med blivit utslängda ur landet. Och på tal om detta andra statsråd, som ansvarat för svenskt bistånd, är det tydligt att man totalt struntat i Sverigebilden genom det senaste årets agerande då man slängt närmare 1750 organisationer i 90 länder under bussen genom att från en dag till annan kapa avtalen till dessa utan en inkluderande och långsiktig strategi för nedtrappning.
Att ta över som ny utrikesminister i detta läge kan på intet sätt vara enkelt. Vi hoppas att Maria Malmer Stenergard tar de senaste årens misslyckanden på allvar och lägger om utrikespolitiken.