En trend inom Uppsalas stadsplanering är tät och hög bebyggelse som om möjligt placeras störande nära naturreservat med smala spridningskorridorer och utan buffertområden och brynzoner. Detta är vad som planerats för Eriksberg och som nu planeras för Sydöstra staden. Detta är redan verklighet med Rosendal som indirekt inkräktar på både Stadsskogen och Kronparkens naturreservat.
Genom att invadera den välplanerade och varsamt förtätade stadsdelen Eriksberg för att fördubbla befolkningen tänker sig byggbolagen tjäna en hacka. Detta ska ske genom att bygga bort närnaturen och merparten av Eriksbergs skogar och hänvisa till närliggande naturreservat. Samma fenomen men i större skala gäller Nåntuna, Bergsbrunna och Sävja där en ny stad av Sundsvalls storlek ska växa fram mitt i folks boendemiljö, i fin skog och på jordbruksmark. Detta har betydelse långt utöver de lokala perspektiven.
Lunsen, Årike Fyris, Hågadalen, Nåsten och Stadsskogen påverkas negativt även om man inte bygger i själva reservaten. Hågaån, Sävjaån och Ultuna källa påverkas också. En bro för spårväg genom Årike Fyris äventyrar både Uppsalas dricksvatten och ambitionerna om att få ett Världsarv av Linnéminnen godkänt av UNESCO. Hydrologiska förhållanden kan påverkas och människor som saknar bostadsnära grönska kommer att slita på reservaten. Huvudtanken med reservat är att natur med höga värden lämnas i lugn och ro och med rejäla spridningskorridorer för att främja biologisk mångfald och ge vilda djur en fristad. De kan besökas av människor, och vissa reservat är särskilt avsedda för friluftsliv, men ska inte ersätta människors behov av bostadsnära natur för lek, sociala kontakter och mer omfattande eller störande friluftsliv. Förlusten av naturen kring Stordammen blir kännbar liksom förlusten av Eriksbergs skogar för att ta våra närliggande exempel.
I Uppsalas ledning och hos byggföretagen råder okunskap om förslitningsrisken för reservatens natur. Nya bostäder vid reservaten beskrivs i kommunens handlingar och i byggbolagens annonser med “naturen bakom knuten”. Det är missledande då tillgång till natur i boendemiljön saknas.
När stadsplaneringen invaderar redan färdigbyggda områden blir det protester. Vem vill se sin närnatur dö och tvingas bo vid en byggarbetsplats i årtionden. Till protesterna från närboende sällar sig ofta remissinstanser som facknämnder, myndigheter och företrädare för olika miljöorganisationer, hembygdsföreningar, kulturvårdande sammanslutningar. I Eriksberg och i Sydöstra staden har viljan att bevara närnaturen varit extra stark.
Men planerna har i stort gått vidare och kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling med stödpartier verkar ha andra mål än att lyssna till kommuninvånarnas åsikter. Inte heller lyssnar Pelling till vad som är bra för naturen, klimatet, biologisk mångfald och folkhälsa.
Pelling med stödpartier bara kör vidare med byggbolagens förtätningsmantra och skövlar bostadsnära natur (även jordbruksmark) mot intentionerna i Plan- och bygglag och Miljöbalk. Brott mot artskyddsförordningen försöker man lösa genom ekologisk kompensation, oftast någon annanstans, en möjlighet som nu verkar börja (miss-)brukas för att söka undvika dispensansökningar och överklaganden.
Som försvar för dövhet mot opinion och lagstiftning hänvisas i Eriksberg till löften till byggbolagen i form av markanvisningar och för Sydöstra staden hänvisas till avtalet med staten om fyrspår och spårväg. Pacta sunt servanda - avtal ska hållas - utropar en upprörd Pelling i en TV-intervju efter en demonstration mot planerna i Sydöstra staden. Liknande känsloutbrott, angående utlovade markanvisningsavtal, har bevittnats vid möten i Eriksberg.
Vidare säger Pelling i intervjun om Sydöstra staden att Socialdemokraterna inte tänker ändra sig trots att de fått in över 1800 yttranden, majoriteten från privatpersoner som säger NEJ till denna gigantiska utbyggnad. De mer än 400 kritiska inlagorna om Eriksberg brydde sig den S-ledda ledningen heller inte om.
De avtal som Pelling hänvisar till är inte juridiskt bindande och det överenskomna är inte godkänt av medborgarna. Kommunen hade inte mandat att skriva på ett avtal som utlovar mer än dubbelt så många bostäder i Sydöstra staden som Översiktsplanen anger. Inte heller fanns klarhet om broförbindelsen över Årike Fyris som berättigade underskrift av spårvägsavtalet. Markanvisningarna i Eriksberg, som anses viktigare än allt annat, är förhandslöften om köp den dag som det finns bygglov, ingenting annat. Samtycke till de avtal som Pelling vill genomdriva finns varken i Eriksberg eller i Sydöstra staden.
Nej Pacta sunt servanda är inte viktigast, snarare Primum non nocere! - först av allt, att inte skada!
Medborgarna vill värna klimatet, miljön, naturen och kulturen, den biologiska mångfalden, Uppsalas dricksvatten och ett hälsosamt boende. Hur kan juridiskt ej bindande avtal som skrivits på utan miljöhänsyn och över medborgarnas huvuden vara viktigare att hålla än att lyssna till Uppsalas invånare?