Den 7 juli 2017 var en glädjens dag för många människor runt om i världen. För första gången antog FN:s generalförsamling en konvention om ett förbud kärnvapen (TPNW) . FN har tidigare förbjudit de andra massförstörelsevapnen – de biologiska och de kemiska.
Bakgrunden till konventionen är att kärnvapenhotet är särskilt allvarligt just nu, eftersom kärnvapen i uttalanden och planer lyfts fram som ett reellt alternativ och inte bara ses som medel för avskräckning. Kärnvapenstaterna utvecklar och moderniserar sina arsenaler och bryter mot och överger avtal om nedrustning av dessa vapen.
Sverige hade varit en mycket aktiv part i framtagandet av denna konvention, eftersom kampen mot kärnvapen en grundbult i svensk nedrustnings- och säkerhetspolitik.
Sverige var en av de 122 stater som deltog i FN-beslutet. När 50 stater har ratificerat konventionen blir den gällande.
I dagsläget har 34 stater ratificerat, 15 av dessa under innevarande år. Återstår alltså endast 16 för att förbudet ska träda i kraft.
För att bedöma konsekvenserna för Sverige av ett tillträde till konventionen tillsatte regeringen en enmansutredning, som presenterade sitt förslag med innebörden att Sverige inte borde tillträda konventionen ”i dess nuvarande form”.
Utredaren bemöttes av många invändningar, bland annat från det socialdemokratiska partiets sidoorganisationer, som skriver att utredningen presenterar bristfälliga analyser och svagt underbyggda argument. Där framhålls även att ”Socialdemokraterna ska verka för instiftandet av en internationell konvention som förbjuder kärnvapen” i enlighet med ett partikongressbeslut från 2013.
Många seriösa remissinstanser förordar att Sverige snarast bör ratificera TPNW och inom ramen för konvention därefter verka för att dess brister elimineras.
En av dessa är Svenska Pugwash, som är en del av den internationella Pugwashrörelsen där vetenskapsmän uppmanas finna lösningar på de faror som uppstått med utvecklingen av massförstörelsevapen. Svenska Pugwash menar att utredningen försummar huvudfrågan, som handlar om att skapa en process som ständigt påminner om kärnvapnens risker, och att fortsätta utsätta kärnvapenstaterna för en sådan folklig press.
Den 12 juli 2019 meddelar Margot Wallström att Sverige inte nu kommer att ratificera konventionen eftersom ”konventionstexten innehåller vissa problematiska delar” och att vi inte heller kan ” bortse ifrån att det inte finns stöd för en ratificering i riksdagen. Det är en förutsättning för större säkerhetspolitiska beslut och något som man önskar”.
Att det i konventionstexten finns vissa oklarheter och svagheter har framförts i den röstförklaring som Sverige avgav när konventionen antogs.
Utredarens påstående om att de stater som ratificerat konventionen skulle motsätta sig svenska ändringsförslag efter en svensk ratificering ifrågasätts av fyra svenska professorer med djupa kunskaper i internationell forskning som granskat denna fråga.
De menar att det är en fråga som löses genom politiskt agerande, diplomatiskt handlag och taktisk förmåga för att göra konventionen så verkningsfull som möjligt.
En ratificering av konventionen har stöd av ca 85 procent av det svenska folket enligt en undersökning gjord på uppdrag av Palmecentret. Stödet i Finland för en ratificering är lika massivt.
Vart femte år genomförs en översynskonferens av icke spridningsavtalet i FN. Den 29 april fram till 10 maj nästa år äger den rum. Om denna konferens inte gör påtagliga framsteg mot den nedrustning av kärnvapenstaternas enorma arsenaler av kärnvapen, som dessa förbundit sig till enligt artikel 6, kommer detta att ytterligare bidra till nödvändigheten att snarast ratificera konventionen. Vid den senaste konferensen, 2015, visade kärnvapenstaterna en ovilja att ens erkänna tidigare åtaganden. Tyvärr talar det mesta för att sådana framsteg inte heller denna gång kommer att ske.
Pressen på kärnvapenstaterna att rusta ned och avveckla måste intensifieras. Sverige har här som ett föredöme i freds- och nedrustningsarbetet en nyckelroll för att förmå ytterligare 16 nationer att ratificera konventionen. Den har redan ratificerats av bland annat Österrike, Nya Zeeland, Vietnam, Sydafrika, Mexico, Nigeria, Uruguay och Kazakstan.
Det förutsätter att också de borgerliga partierna i den svenska riksdagen ställer sig bakom ett beslut om en svensk ratificering, vilket har stöd av en överväldigande majoritet av det svenska folket.
”Vår värld står inför allvarliga problem, kanske på avgrundens rand, förd dit av människans dårskap ”, skrev den Uppsalafödda fredspristagaren Alva Myrdal för över 40 år sedan, förtvivlad över att människor runt om i världen ”vant sig vid att leva vidare, så obekymrade av den ständigt ökande risken att den stora förödelsen plötsligt kan utplåna oss alla och vår civilisation.”
Uppsala har nästa år fått leva i fred i 500 år och kan knyta fyra av Nobels fredspristagare till sin stad: Hjalmar Branting, Nathan Söderblom, Dag Hammarskjöld och Alva Myrdal. Uppsala har två världsledande universitet. Uppsala har en av världens främsta fredsforskningsinstitutioner. Uppsala har goda förutsättningar och skäl att vara en förnuftets röst.
Uppsalas politiker på nationell, regional och lokal nivå bör omgående ta på sig ansvaret att lyssna på medborgarna och påverka sina partier att i riksdagen verka för att Sverige snarast ratificerar konventionen om förbud mot kärnvapen.
Låt er gärna inspireras av den modiga 15-åriga skolflickan i den gula regnkappan och med den handmålade skylten, som på mindre än ett år förändrade tänkandet hos miljoner människor om klimatet, en annan av mänsklighetens ödesfrågor.