I dag är det den internationella dagen för ökad medvetenhet om funktionshinder, kallad funktionsrättsdagen. Mitt första möte med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som jag fick i handen när jag började min tjänst som ombudsman för tre år sedan, inledde en resa genom konventionens högtravande mål om tillgänglighet, lika möjligheter, fullständigt deltagande samt inkludering i samhället.
I Uppsala antogs 2016 "Program för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning" för att uppnå konventionens mål. Dock märker jag en avgrund mellan vision och verklighet. Vi står inför en verklighet där personer med funktionsnedsättning är kraftigt underrepresenterade i det demokratiska samtalet. Men detta beror inte på ovilja att delta, utan snarare på strukturella hinder som samhället har satt upp. Snarare än att se hinder som simpla "checkbox på automatisk dörröppnare”, behöver vi bemöta dem som summan av flera faktorer.
Man måste kunna ta sig till samtalet för att delta. Om färdtjänsten inte fungerar, bussar inte är anpassade eller ledsagning inte beviljas begränsas möjligheten att delta i offentliga samtal. Likaså saknas anpassning till intryckskänsligas behov. Det skapar en otillgänglighet för de med autism och NPF. En djupare dilemma är Försäkringskassans syn på engagemang i intresseföreningar. Tragiskt nog avstår man från att engagera sig intressepolitiskt på grund av rädsla för att förlora sin sjukpenning. ”Försäkringskassan har sagt att om jag fortsätter engagera mig lika mycket ideellt kommer de behöva ompröva min arbetskapacitet” sa en avgående ledamot vid Uppsala kommuns senaste LSS-råd. Kedjan av hinder synliggjordes även då en medlem avstod från ett forum då osäkerheten i hemtjänstens schemaläggning inte gick att samordna med färdtjänstens upphämtningstider.
I Global State of Democracy-rapporten, som skapade rubriker för en månad sedan, sjunker Sveriges demokratiranking med sju platser på grund av minskat samhällsengagemang. Uppsalas kommunfullmäktige antog Fokusmål 1 i Mål och budget 2024 om ökat valdeltagande bland underrepresenterade grupper, inklusive personer med funktionsnedsättning. Men lärdomen från demokratitappet är att punktinsatser på valdagen inte räcker. Demokrati handlar om dagligt deltagande. Samma hinder, vare sig det är hur lokalen är utformad, hur man ska ta sig till lokalen eller vilken möjlighet man haft att få information för att kunna göra ett informerat val innan valdagen, finns för varje medborgarforum, varje råd, varje föreningsdialog och varje offentligt fullmäktigesammanträde.
Vi ser framsteg i hur man arbetar med funktionsrättsfrågor i Uppsala. Jag, som ombudsman, möter en öppnare förvaltning och inlyssnande politiker. Förståelsen för komplexiteten i våra frågor och vikten av samverkan mellan aktörer ökar, främst för att man bjuder in till samtal. Vi arbetar även nära kommunen i framtagandet av en ny handlingsplan för "Program för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning", där vi försöker sy ihop sömmarna mellan förvaltningsområden.
Men efter tre år hos Funktionsrätt i Uppsala står jag ännu med FN-konventionen i handen och konstaterar att ”det här är inte lätt”. Det är flerdelat, trögförändrat och komplicerat men även helt avgörande för ett demokratiskt samhälle. Trots dessa utmaningar ser jag positiva steg i Uppsala med ökad förståelse och öppenhet. Detta är avgörande för ett demokratiskt samhälle, där varje medborgare måste kunna delta på lika villkor i samhällsdebatten och politiska processer. Det är inte bara en strävan utan en nödvändighet för att skapa en inkluderande och rättvis samhällsstruktur.
Att fortsätta eliminera hinder är inte bara ett åtagande utan en grundläggande förutsättning för att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska bli verklighet och en integrerad del av Uppsalas demokratiska samhälle.