Jan Winter, journalist och författare i Uppsala
Vad är det som händer i Uppsalas kulturliv? Har Uppsala kommun skrotat principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken?
Uppsala stadsarkiv beslutade kort före jul att stoppa nypremiären av Erika Bengtsdotters och Anna Franklins utställning Rum för motstånd. Det är ett konstnärligt projekt som bottnar i Förintelsen, med exemplet Valdemar och Nina Langlet och deras arbete för att rädda judar i Budapest kort före andra världskrigets slut som grund. Utställningen betonar ”vårt gemensamma ansvar att föra berättelser från dåtid till nu vidare.” Rum för motstånd öppnade första gången 2021, i Litteraturens hus. Den har turnerat i länet och skulle ha återinvigts på stadsarkivet 27 januari, Förintelsens minnesdag.
En viktig anledning är omtanken om personalen, säger Jonas Engardt, enhetschef och stadsarkivarie när jag frågar om orsaken. Utrymmet på stadsarkivet är begränsat och personalen hade – fullt begripligt – uttryckt olustkänslor inför utsikten att i flera månader sitta mitt i en utställning som bland annat innefattar en nazistflagga.
Men pudelns kärna tycks finnas på annat håll. Bengtsdotter/Franklin hade meddelat att de inte hade några problem med att ta bort flaggor – ändå valde kommunen att stoppa hela projektet.
Dagarna före jul ställdes de inför ultimatum: Koncentrera utställningen till enbart paret Langlet, stryk alla hänvisningar till nutida konflikthärdar, underförstått bland annat Ukraina och Mellanöstern.
Utställningen skulle därmed rensas på dess bärande idéer. Med de förutsättningarna tvingades Bengtsdotter och Franklin avbryta arbetet med återinvigningen.
I stället: En helt ny utställning, producerad internt av stadsarkivet och med paret Langlet som enda ämne. Det behöver i sig inte alls vara dåligt. Men det är något helt annat än det som Rum för motstånd står för.
Och jag kan - bortsett från den begripliga personaloron – inte befria mig från olustkänslan att detta till syvende och sist utgör en högst olämplig styrning av en konstnärlig utställnings innehåll.
Att enskilda kommunala tjänstemän anser sig ha kompetens att bedöma eller godkänna de fria konsternas innehåll ger en helt ny innebörd åt den vedertagna principen om armlängds avstånd till kulturlivet i den kommunala och regionala verksamheten.
På riksnivå finns ingen sådan tveksamhet. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) är mycket tydlig:
”…Som kulturminister kommer jag att fortsatt arbeta för att upprätthålla principen om armlängds avstånd och för att stärka förutsättningarna för konstnärlig frihet.” (Svar till Kristoffer Lindberg (S) 2023-02-15)
Uppsalas agerande liknar mera en vass armbåge rakt in i kulturens hjärterum.
Jag frågar mig vad kommunen egentligen vill ha för kulturliv.
Det är tyvärr inte enda exemplet på styrning i kommunen: Uppsala stadsbibliotek har, med en vag hänvisning till bibliotekslagen, förbjudit Amnesty International att presentera sina namninsamlingar i samband med att man informerat om sin verksamhet på biblioteken, något man kunnat göra i åratal. Amnesty International har därmed valt att lämna biblioteken.
Personlig deklaration: Jag har följt arbetet med Bengtsdotter/Franklins utställning sedan starten. Jag gjorde en informationsfilm om den och det var tänkt att jag skulle sätta samman ett musikprogram inför invigningen den 27/1. Men den snöpning av Förintelsen i tid och rum som kommunens tjänstemän nu verkställt, rimmar extremt illa med min inställning till hur Förintelsens historia, innehåll och betydelse kan och bör förmedlas.
Är detta en ny Tidöandas ängsliga blickar högerut? En politisk styrning av olämpligaste slag är det hur som helst.
Det verkar helt enkelt behövas en genomgripande debatt om den konstnärliga friheten i Uppsala. Den som finns kvar.