Några veckor innan jul nåddes Uppsala kvinnojour av beskedet om att de fick betydligt mindre pengar än de hade ansökt om för åren 2024-2026. Det var ett besked som skulle få direkta konsekvenser i form av att jouren skulle behöva dra ned på sin verksamhet. Efter beskedet har jouren kämpat och slitit för att få politikerna att ändra beslutet och bevilja ytterligare medel.
Efter en omröstning i kommunstyrelsen röstade en majoritet nej till utökade bidrag till jouren. Det innebär att nedskärningen i verksamheten har påbörjats och att två kvinnofridsrådgivare kommer få lämna sina anställningar. Det innebär också att telefontiderna kommer att minska och att jouren stänger hela sommaren.
Samtidigt har vi under årets fyra första månader nåtts av tragiska nyheter om att hela 12 kvinnor har förlorat livet och att män som de har eller har haft en relation med är misstänkta för att ha mördat dem. Vi har också en polismyndighet där brott i nära relation inte prioriteras. Vi har målsägare som anmäler fruktansvärda brott men får vänta på ett första förhör i flera månader. Det är ett problem som jag uppmärksammade i media redan under förra våren. Läget har inte förbättrats sedan dess. Det här leder till att de kvinnor som inte kallas till förhör känner att de inte blir tagna på allvar. Att det finns andra brott som är viktigare än det som de har utsatts för.
För de här kvinnorna är kvinnojouren livsviktig. Det är kvinnojouren som står där med öppna armar och tar emot kvinnorna som äntligen har vågat söka hjälp. Det är kvinnojouren som lyssnar och stöttar och peppar kvinnorna att orka vänta in den långsamma utredningen. Det är kvinnojourerna som ger kvinnorna det stöd som de behöver för att inte ångra sig och gå tillbaka hem till männen som utsätter dem för våld.
I mitt arbete möter jag ett stort antal våldsutsatta kvinnor varje vecka. Det är kvinnor som är rädda. De är rädda för att inte bli trodda, för att förlora sina barn, för att det ska bli värre än det var innan. Det är kvinnor som under så lång tid har fått stå ut med så mycket saker att de har blivit avtrubbade. De tycker inte att det de har varit med om är så farligt för ”det händer ju hela tiden och det finns alltid någon som har det värre”.
När jag frågade en kvinna om hennes man utsätter henne för fysiskt våld svarade hon ”han har inte brutit några ben i kroppen på mig”. En annan kvinna återkom gång på gång till att det var hennes fel. Att hon inte borde ha sagt så till honom för då hade han inte tagit stryptag på henne framför barnen.
När jag tänker på alla de kvinnor jag möter och att några av dem inte kommer få komma till kvinnojouren drabbas jag av hopplöshet. När jag tänker på de kvinnor som samlar mod till sig för att ringa det första samtalet till jouren och då kommer att mötas av en telefonsvarare känner jag sorg. Det kommer att innebära att flera av dem inte kommer att orka hela vägen. Det kommer att innebära att flera av dem kommer att känna att de helt enkelt får stå ut med att bli nedbrutna, kontrollerade och slagna.
Det kommer också innebära att vi kommer ha fler barn som behöver gömma sig i garderober och under täcken för att slippa höra mammas skrik och gråt. Och då undrar jag, hur kan det finnas något som motiverar detta? Vad kan vara viktigare än att Uppsala kvinnojour, som har mer än 40 års erfarenhet av att ingjuta mod i våldsutsatta kvinnor, får de pengar som de behöver för att kunna ta emot alla stödsökande?
Uppsala kommun borde skämmas över sina prioriteringar.