De senaste 10-15 åren har en ny filosofi för stadsbyggandet i Uppsala vuxit fram och dominerat planeringen, alltifrån detaljplaner till arkitektonisk utformning. Det tycks som om alla ansvariga tjänstemän, politiker och arkitekter helt anammat denna stadsbyggnadsidé. Inget utrymme verkar ha funnits för alternativa uppfattningar i dessa för människor så viktiga livskvalitetsfrågor.
Vad bygger då denna nya stadsbyggnadsidé på? ”Högt, tätt och varierat” är uppenbart, samt att ledorden ”hållbart och stadsmässigt” flitigt har använts för att motivera byggplanerna. Detta låter måhända bra och genomtänkt, men hur har resultatet blivit nu när områdena färdigställts i en omfattning så att en utvärdering kan göras?
Har det blivit bra stads- och bostadsmiljöer med tanke på alla goda föresatser? Självklart finns det goda exempel men på ett övergripande plan är svaret på frågan nej. Stadsbyggnadskonstens mål om harmoni mellan skalor, former, material, färgsättning, symmetri och proportioner är inte uppfyllda i de nya exploateringsområdena. Det tycks ha brustit i alla led, från det kommunala ansvaret med detaljplanerna till byggherrar och arkitekter.
Rosendal har från Uppsala kommuns sida framhållits som alldeles särskilt lyckat, hållbart och stadsmässigt. Vid platsbesök kan konstateras en mängd arkitektoniska och tekniska brister. Att bygga hus med olika färger, former och fasadmaterial kräver särskild omtanke för att skapa harmoni och trivsel. I Rosendal saknas denna omtanke, det är en rörig miljö med ofta skuggiga och undermåligt planerade gårdsmiljöer. Och varför är de i miljonprogrammets efterdyningar så förhatliga loftgångarna nu på modet igen?
Även de tekniska bristerna är stora. En konsekvens av bristande styrning och samordning är hur kvartersmark möter gatumark och angränsande fastigheter, vilket bland annat lett till en obegriplig höjdsättning. Förgårdsmark, gångbanor och uteplatser har hamnat för högt eller för lågt mot anslutande gator eller andra markytor, utskjutande balkonger har hamnat i huvudhöjd på kommunikationsytor, gallerdurksramper som nödlösningar och så vidare. Vad gäller hållbarhetsambitionerna noterar vi hur putsen på sina ställen redan nu släpper från sockelelement av cellplast, att markytor lutar in mot fasader och att takkonstruktioner byggts som medför stora risker för framtida läckage och fuktskador.
”Bygga billigt” är att bygga långsiktigt (och hållbart), det vill säga att basera byggandet på beprövad erfarenhet, kunskap och ekonomisk långsiktighet.
Gunnar Leche, verksam som stadsarkitekt i Uppsala 1920-1954, skulle förmodligen släppa en och annan tår om han visste vad som hänt med hans Uppsala på 2010-talet. Han var mannen bakom bland annat Tuna backar och Sala backe, vackra, trivsamma och funktionella bostadsområden med kvaliteter väsensskilda från dem som nu uppförs i hållbarhetens och stadsmässighetens namn.
”Stadsmässighet” tycks nu innebära att grön förgårdsmark anses som ett störningselement. Grönska i stadsmiljö har visats ha en stor betydelse för såväl välmåendet som den klimatmässiga hållbarheten. I Östra Salabacke kunde man bevarat två rader av de fina och uppvuxna lönnarna längs Fyrislundsgatan och anlagt en gångväg i denna allé. Både gatumiljön och boendemiljön hade vunnit stort på detta. Nu ansluter istället asfalten direkt mot husen utan någon grön förgårdsmark mot gatan och bostäderna är mer utsatta för insyn och buller.
Eriksberg växte fram under 1950-och 60-talet, Uppsalas första höghusområde enligt den modernistiska idén om ”hus i park”. Medvetet placerades byggnaderna för att lägenheterna skulle ha fria utsikter och för att bevara berghällar och tallar mellan husen. Förtätningar har sedan dess skett med mindre byggnadstillskott utan att den ursprungliga karaktären gått förlorad. Om de orimliga förtätningsplaner som nu är aktuella genomförs kommer detta för alltid att tillintetgöra de kvaliteter som finns i området.
Industristaden/Kungsängen är enligt vår uppfattning ett bra exempel på den klassiska rutnätsstaden med trädplanterade gator mellan kringbyggda, skyddade gårdar och definitivt ett exempel på stadsmässighet så som den också kan definieras. Byggnaderna sticker inte ut som solitärer utan samspelar med varandra för en lugn och samlad miljö. En välbehövlig kontrast till hur Rosendal, Östra Salabacke med flera tävlar med varandra i mängden av material, färger och former.
Vårt råd till ansvariga politiker och beslutsfattare på stadsbyggnadskontoret är att omdefiniera begreppen ”stadsmässigt” och ”hållbart” och återanknyta till den välfungerande stadsbyggnadstradition som länge präglade Uppsalas bostadsbyggande, alltifrån Gunnar Leche och fram till för 10-15 år sedan. Där finns många goda exempel på hållbart och stadsmässigt byggande. Exempelvis borde de föreliggande planerna för utbyggnaden av Ulleråker kunna ha de uppskattade kvarteren som uppfördes på 1990-talet vid Ulleråkersvägen och Gustav Kjellbergs väg som förebild. Varsamma tillskott med hänsyn till den äldre bebyggelsen och de uppvuxna träden.
Det som nu byggs håller inte måttet. Bostäder inklusive närmiljön i form av gårdar och gator ska utformas för de som ska bo där, för att man ska trivas och vara stolt över sitt bostadsområde. Detta är överordnat alla trender och modeord. Vi inser att invändningar från ansvariga om ekonomi och att ”bygga billigt” kommer, men faktum kvarstår, det är inte dyrare att bygga bra än dåligt. God kvalitet lönar sig alltid i längden!