Att kärnvapen är ett avskyvärt vapen kan vi alla skriva under på, det behöver vi inte diskutera. Men vi lever i en värld där kärnvapen är en realitet. Enligt Sipris siffror finns det runt 13 400 kärnvapen i världen, förvisso en kraftig nedgång från Kalla krigets 70 000, men för mänskligheten ändå en förödande förstörelsekapacitet. Det finns fem erkända kärnvapenstater, och fyra som inofficiellt har kärnvapen. Ett femte land, Iran, försöker skaffa sig kapaciteten att kunna deklarera kärnvapen.
Att begränsa spridningen av kärnvapen och få ned antalet kärnvapen i världen kommer bara att lyckas om kärnvapenmakterna är med i arbetet. FN:s avtal om att förbjuda kärnvapen, Nuclear Ban Treaty, är i bästa fall ett meningslöst avtal eftersom inget kärnvapenland har deltagit i förhandlingarna. Men snarare gör avtalet både Sverige och världen mer utsatt för kärnvapen och kärnvapenutpressning från diktaturer.
De som driver att Sverige borde skriva på avtalet blundar gärna för att Japan, det enda landet som drabbats av kärnvapenattack, inte skriver på. Inte heller gör Finland det, eller något annat land i Östersjöregionen. Det är inte utan anledning. UD:s egen slutrapport från förhandlingarna pekar på avtalets problem, som att omfattningen är orimlig och att icke-spridningsavtalet NPT hotas att undergrävas genom att NBT ska gå före NPT, och alla andra avtal som Nya Start och INF. NPT har skrivits under av de fem officiella kärnvapenmakterna, vilket gör det unikt.
UD underströk också bristerna med verifikationen, som är så stora att exempelvis Nordkorea skulle kunna utveckla sina kärnvapen i lugn och ro. Avtalet saknar konkreta steg för att stoppa nya länder att skaffa sig kärnvapen och det saknar vägar för successiv minskning av befintliga kärnvapenstaters arsenaler. NBT skuldbelägger demokratiska stater som på olika sätt bygger sin säkerhet på kärnvapenstaters garantier mot diktaturer, det vill säga Natoländernas kärnvapenparaply och USA:s garantier till Japan och Sydkorea.
Sveriges regering insåg klokt avtalets brister och att ett undertecknande skulle skada svensk säkerhet och göra oss mer utsatt för kärnvapenutpressning från Ryssland, särskilt eftersom i det ryska militära tänkandet finns idéer om att deeskalera en konflikt genom att spränga taktiska kärnvapen. Ryssland har också genomgått en kraftig upprustning och modernisering av sina kärnvapen.
Att Uppsalas socialdemokrater och liberaler, med Erik Pelling (S) och Mohamad Hassan (L) i spetsen, är redo att undergräva svensk säkerhetspolitik förvånar. Svenska kommuner har varken kompetens eller befogenhet att agera självständigt säkerhetspolitiskt.
Lika lite som Uppsala kommun har rätten att fatta beslut om att skaffa kärnvapen, lika mycket ska kommunen hålla sig från ett eget säkerhetspolitiskt agerande. Om förslaget att ansluta Uppsala kommun till ICAN:s upprop till stöd för kärnvapenavtalet går igenom kommunfullmäktige har Uppsala demonstrerat att staden inte är lämplig att vara värd för det nya nationella centret för kärnvapennedrustning. Regeringen bör i stället peka på att Uppsala Universitet ska upprätta centret på campus Gotland istället för i Uppsala.
Kärnvapenhotet är reellt, men emotionell plakatpolitik gör oss inte säkrare. Vill man vara seriös för att verka för en nedrustning så handlar det om att få de fem officiella kärnvapenmakterna till bordet för samtal om begränsningar och i bästa fall procentuella nedrustningar och ett bibehållet engagemang för icke spridning. Här kan både Sverige och Uppsala bidra.