Uppsala behöver sina internationella doktorander

Förutom att många doktorander och forskare hamnat i en mycket utsatt situation riskerar den nya lagen att innebära en kraftig minskning av antalet doktorander och forskare som kommer hit.

Vi anser att Utlänningslagen bör ses över, så att doktorander och juniora forskare kan fortsätta bidra till Uppsalas och Sveriges forskning och utveckling, skriver Jacob Färnert, Oliver Degerstedt, Lakshmi Pradip Salelkar, Sandra Hellstrand, Marcus Österman, Isis Lindfeldt och Klaus Leifer.

Vi anser att Utlänningslagen bör ses över, så att doktorander och juniora forskare kan fortsätta bidra till Uppsalas och Sveriges forskning och utveckling, skriver Jacob Färnert, Oliver Degerstedt, Lakshmi Pradip Salelkar, Sandra Hellstrand, Marcus Österman, Isis Lindfeldt och Klaus Leifer.

Foto: David Rydell

Debatt2022-03-31 04:16
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I juli gjordes utlänningslagen mer restriktiv. Lagändringen gör Sverige mer slutet och mindre öppet mot omvärlden. Den politiska debatten har dominerats av frågor kopplade till asylinvandring men förändringarna drabbar också universitetsvärlden hårt. De nya reglerna gör det svårt för doktorander och forskare från länder utanför EU/EES att verka i Sverige. Det riskerar att slå undan benen för en stor del av svensk forskning, inte minst vid Uppsalas båda universitet.

I lagändringen försvann det undantag som sedan 2014 funnits för doktorander, vilket gjorde det möjligt för dem att få ett permanent uppehållstillstånd efter fyra års forskarutbildning. De nya försörjningskraven innebär att doktorander och juniora forskare måste ha minst 18 månaders anställning för att få ett permanent uppehållstillstånd. I praktiken krävs i stort sett en tillsvidareanställning.

Arbetsvillkoren inom akademin gör samtidigt att en tillsvidareanställning inte är något som dessa unga forskare kan vänta sig. En doktorandtjänst är per definition tidsbegränsad och efter disputation är det vanligen bara visstidsanställningar som står till buds – eller till och med stipendiefinansiering. Denna tillvaro är otrygg och stressig för alla men det är lätt att inse att den som också behöver oroa sig för om man överhuvudtaget får stanna i Sverige snart börjar fundera på att söka sig någon annanstans. Eller väljer att inte alls bli doktorand eller forskare här. 

Sverige ska vara mer slutet, enligt våra riksdagspolitiker, men vad händer då med universitetsvärlden? Ett universitet måste vara öppet mot omvärlden. Inte minst forskningspropositionerna lyfter fram vikten av internationalisering. Forskningsmiljöerna behöver de mest kompetenta sökande som står att finna. 

Uppsala, en relativt liten stad, med två universitet, många forskningsbaserade företag och med ett stort forskningsintensivt sjukhus, behöver de skickligaste forskarna. Att vara en sluten verkstad är inte någon lyckad framtidsstrategi. Därför måste Sverige erbjuda goda villkor för forskare som vill komma hit. Att påbörja en forskarutbildning i ett avlägset land är ett stort beslut. Vi vet att den som väljer att söka internationellt efter en doktorandplats jämför villkoren i olika länder. Anställningsvillkor, lön och kvaliteten på den vetenskapliga miljön, förstås, men också villkoren för att få stanna i det land man väljer att bosätta sig i under minst 4-5 år. Där hade Sverige en konkurrensfördel, under den tid då doktorander kunde få uppehållstillstånd efter fyra års studier. Nu riskerar vi i stället att ha klart sämre villkor än många andra jämförbara länder. 

Dessutom är det många som valt att komma hit till Sverige och Uppsala för att forska, just under förutsättning att de sedan skulle ha goda möjligheter att få stanna kvar och fortsätta sin forskarkarriär. De drabbas nu plötsligt av totalt ändrade omständigheter mitt under sin utbildning. Riksdagen valde att införa lagändringen utan några övergångsbestämmelser. Det här ger upphov till både en känsla av svek och mycket oro hos de som drabbats. 

Förutom att många doktorander och juniora forskare hamnat i en mycket utsatt situation riskerar alltså den nya lagen att innebära en kraftig minskning av antalet doktorander och forskare som kommer hit. Det här är personer som i dag har en stor del i de starka forskningsmiljöer som finns vid Uppsalas båda universitet. Att dränera svensk forskning på dessa talanger vore ett stort misstag. Försörjningskraven är också omotiverade. De unga forskarna är mycket efterfrågade på arbetsmarknaden och blir sällan arbetslösa.

Vi anser att Utlänningslagen bör ses över, så att doktorander och juniora forskare kan fortsätta bidra till Uppsalas och Sveriges forskning och utveckling. Därför uppmanar vi nu Uppsalas politiker att driva frågan om att återinföra ett undantag från det stelbenta försörjningskravet för doktorander och juniora forskare inom sina partier. Det är också viktigt att Uppsalas båda universitet fortsätter att via till exempel Sveriges universitet och högskoleförbund sätta press på politikerna för att få till en förändring och att stötta de som drabbats av lagändringen.