”Liberalerna är stolta över överenskommelsen”, påstår deras partiledare Johan Pehrson. Det är, försiktigt sagt, inte uppenbart att alla håller med. Men på klimatområdet finns det möjligheter för Pehrson att förverkliga sitt påstående. Tidöavtalets klimatdelar, förutom kärnkraften, är vaga och kortfattade, vilket ger Liberalerna möjligheter att konkretisera och fördjupa. 

Av de fyra majoritetspartierna har L enligt WWF och Naturskyddsföreningen högst klimatambitioner, med många konkreta förslag från landsmötets Klimatpolitiska rapport ”I möjligheternas land kan vi klara klimatomställningen” och partimotionen Liberal klimatpolitik. Kristerssons regering har utlovat att Sveriges klimatmål ska nås medan oppositionen har dömt ut arbetet på förhand. Nu kan Liberalerna visa hur målen ska nås, stärka sin roll i konstellationen och bygga stolthet internt. Fokus bör vara på målet 70 procent minskad klimatpåverkan för transportsektorn till 2030, eftersom det är närmast i tid. Fem punkter för Liberalerna kan då vara: 

• Föregångslandsmetodik. ”När Sverige ligger i framkant av teknikutvecklingen kommer nya jobb växa fram; så kan vi visa för andra länder att det går att kombinera sänkta klimatutsläpp med ökat välstånd”, anger L. Den rödgröna regeringen kan beskyllas för att likställa klimatledarskap med höga utgifter. Om Tidöpartierna utvecklar en metodik för kostnadseffektiv och inspirerande klimatomställning är det mycket värt. 
• Teknikneutralitet. ”När andra partier fokuserar på plakat- och symbolpolitik fokuserar vi på att minska utsläppen på riktigt”, skriver L vars klimatpolitik genomsyras av teknikneutralitet. Energiområdet är undantaget: en rad förslag är ensidigt utformade för kärnkraften, men för transportsektorn är det fortsatt möjligt. Industriklivet och Klimatklivet är två ”störst klimatnytta vinner”-paket som regeringen bör bygga vidare på, utan att – som tidigare skrivits om i DN – låta myter om ineffektivitet stå i vägen.
• Bonus-malus. Majoritetspartierna sätter stor lit till påskyndad elektrifiering av fordonsflottan, med Liberalernas initiativ Elektrifieringskommissionen och dess regionala överenskommelser. Då får försäljningen av eldrivna bilar, bussar och lastbilar inte stanna av, och därför är fortsatta premier viktiga. ”Bilar som kan drivas med fossilt bränsle ska fasas ut som miljöbilar, vilket innebär en skärpning av bonus-malus-systemet”, anger L. Bensindrivna laddhybrider kan fasas ut, som också M önskat, och vilket skulle gå SD till mötes eftersom de vill ha ett kostnadsneutralt system.
• Reduktionsplikten. I Liberalernas klimatmotion anges att ”reduktionsplikten kommer att spela en avgörande roll för att nå våra klimatmål, då fordon baserade på flytande bränslen kommer att finnas kvar under överskådlig framtid.” En sänkning, som inte finns med i Tidöavtalet, bör vara kortsiktig och kombineras med en satsning på stärkt inhemsk drivmedelstillverkning – inte minst fossilfria flygbränslen som L betonar. Höjda utsläpp från mer fossilt i bensin och diesel bör motsvaras av andra utsläppsminskningar. ”Fossillobbyn kommer inte gilla Liberalernas politik”, beslutade landsmötet – här är det upp till bevis.
• Stärkt stöd till kollektivtrafiken. När fyrpartistyret enats om att inte bygga höghastighetståget i dess helhet, frigörs stora medel för vardagsnära kollektivtrafik. Det är i linje med L:s klimatprogram; ”Kollektivtrafiken behöver byggas ut, och det är ett delat ansvar mellan kommuner, regioner, fastighetsägare och staten, som alla gynnas av bra transportsystem”. 

”Liberalerna har möjligheten att inta en unik position i svensk politik”, slår landsmötets klimatprogram fast. Det är nu tydligare sant än när det skrevs. Johan Pehrson bör ta möjligheten, för att med förnyat svenskt klimatledarskap bygga liberal stolthet.