Den som skriver historia sätter skeenden på pränt och så även tolkningar av skeenden. Den som skriver historia väljer ut och sållar bland det som skett. Den som skriver historia har makt att för eftervärlden tala om hur det var, vad som var viktigt och vem som var inblandad.
Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet fyller 75 år i år och till jubileet har det skrivits en ambitiös historisk översikt på 300 inbundna sidor, författad av en lång rad tidigare och nuvarande professorer, prefekter, docenter, lektorer och doktorander (Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet 75 år 1947 – 2022). I bokens förord står att läsa att "de som är i livet har kontaktats och ombetts kontrollera att uppgifterna om just dem är korrekta". Det stämmer inte. Ingen av oss har blivit kontaktade. Det har inte heller vår tidigare handledare professor Eva Lundgren, som innehaft en stolsprofessur vid institutionen i nästan 20 år. Och det är synd att redaktörerna just när det gäller oss inte gjorde som de skriver, med tanke på den missvisande historia de berättar.
Vi vet faktiskt inte om vi ska skratta eller gråta över hur jubiléumsskribenterna lyckats å ena sidan osynliggöra oss och å den andra fara med osanning. De som skrev denna historia ville oss uppenbarligen inte väl, så låt oss låna i alla fall UNT:s läsarkrets för att åtminstone ge en liten glimt av vad som faktiskt skedde.
När Eva Lundgren 1993 kom till sociologiska institutionen som professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, startade hon ett högre seminarium som kom att bli navet i en stor och blomstrande forskningsmiljö. Seminariet, som så småningom kom att gå under namnet feministsemininariet, bestod av cirka 15 doktorander och forskare vid institutionen och ytterligare minst 15 som strömmade dit från andra institutioner vid universitetet.
Vårt seminarium var något helt nytt, och det vann ryktbarhet vida utanför sociologiska institutionen och Uppsalas gränser. Det fick positiva omnämnanden från många håll, men som varje feministisk aktivitet med verkshöjd retade det så klart gallfeber på andra. För oss som var doktorander i denna miljö var det dock en nåd att stilla bedja om. Under ett drygt decennium sågs vi varannan vecka och ur seminariets miljö producerades 13 avhandlingar med Eva Lundgren som handledare.
I jubiléumsskriften nämns bara seminariemiljöns upplösning. Det som alltså var en akademisk succé av guds nåd slarvas förbi i boken. Men det som sedan blev en akademisk katastrof vill författarna säga desto mer om.
Efter medial uppståndelse kring Lundgren valde Uppsala universitet 2005 att tillsätta en granskning om forskningsfusk, om detta berättas i boken. Faktiskt berättar man även att Lundgren blev friad från alla anklagelser. Men hur berättas det?
Huvudförfattarna till jubiléumsboken väljer den mediala nidbilden som sin egen sanning, ett val som är minst sagt anmärkningsvärt. De väljer att osynliggöra det faktum att den mediala uppståndelsen baserades på ett TV-program som sedan fälldes av granskningsnämnden. De sveper förbi det ohyggliga faktum att universitetet valde att granska Lundgren i stället för att försvara henne (som flera andra universitet gjort i liknande situationer), och att granskningen från första till sista dagen saknade en anklagelse och bröt mot de flesta av de egna reglerna för hur akademiska granskningar ska gå till.
Däremot understryker jubiléumsförfattarna att universitetet efter granskningen framhöll sitt ansvar att "återupprätta Eva Lundgrens heder". Det som hände var att Eva Lundgren själv, med stöd från sitt fackförbund, fick strida hårt för att någon sorts upprättelse skulle komma till stånd.
Den verklighet som väntade Lundgren vid sociologiska institutionen efter att hon friats från alla anklagelser är mer grotesk än det mesta vi upplevt i akademin. Hon fick inte längre leda det högre seminariet, hon fick inte handleda doktorander och inte undervisa i sina egna ämnen. Hon fick rakt i ansiktet höra av kollegor att de ville ha hennes professur men inte henne. Hon förpassades till undantag och till slut betalade universitetet för att hon skulle sluta helt. Hennes akademiska rykte drogs i smutsen. Med andra ord: så långt ifrån ett "återupprättande av Eva Lundgrens heder" som det går att komma.
Att sociologiska institutionen i sin jubiléumsbok väljer att först förminska den framgångsrika feministiska forskningsmiljö som under många år satte institutionen på kartan, och sedan förvanska berättelsen om denna forsknings fall är ovärdigt en historieskrivning med akademiska ambitioner. Att man till yttermera visso har mage att påstå att alla inblandade fått kontrollera uppgifter om sig själva är snudd på ofattbart. Heder, någon?