Inom filosofin görs en grundläggande semantisk distinktion mellan att använda vissa ord och att tala om hur vissa ord används. Vi måste kunna säga ett ord utan att vi själva automatiskt antas acceptera dess användning. Denna enkla distinktion är ett villkor för att vi ska kunna ha öppna dialoger och forskning om till exempel sociala orättvisor, vår historia, kulturell förändring och politisk utveckling. Men Uppsala universitet lade den regeln åt sidan i ett uppmärksammat fall som handlar om kränkande beteende.
För ett år sedan deltog Inga-Lill Aronsson, som är lektor i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet, i en paneldebatt för studenter som anordnats av masterprogrammet i vid Institutionen för ABM (arkiv, bibliotek och museer). En fråga ställdes om hur man kan söka information om ordet ”ras” i arkiv. Aronsson förklarade hur det låter sig göras genom att utnyttja system som innehåller källmaterial, och hon använde sig då av ett för frågan helt centralt ord som exempel.
I anslutning till exemplet anger Aronsson att det är viktigt att hon och hennes kolleger ”kan förmedla de här komplexa systemen som finns där ute, men också att vi i utbildningen förmedlar de historiska, sociala och politiska kontexterna som har styrt de här systemen. Eller klassifikationerna.” Fyra studenter tog anstöt och anmälde Aronsson för kränkande beteende med följande formulering: ”I och med att Inga-Lill varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda ordet. Som lärare på ABM-har hon ett ansvar och borde veta bättre.” En utredning inleddes vid institutionen och föreläsningen som hade spelats in på video plockades bort och ersattes senare med en redigerad version.
Aronsson kallades till möte med prefekter, universitetets likavillkorsspecialist, och ett fackligt ombud. I dokumentet ”Utredning angående trakasseriärende, institutionen för ABM” (11 februari 2019) görs en bedömning av Aronsson utlåtande i panelsamtalet: ”Inte desto mindre var det olämpligt att använda det aktuella ordet: det hade varit fullt möjligt att föra samma resonemang med ett annat ordval.” Det framgår inte vilket. Dokumentationen visar också att de fyra studenterna också hade kallats till möte för att diskutera frågan med institutionsledningen – men att samtliga uteblev. Det framgår även att innan mötet avslutades så lämnade Aronsson en försäkran om att inte upprepa ett beteende som kan uppfattas som kränkande.
Fallet har nu väckt nationell såväl som internationell uppmärksamhet (i t.ex. Universitetsläraren, Görans Rosenbergs krönika i Sveriges Radio, Göteborgsposten , Svenska Dagbladet, och universitetsnyhetsorganet University World News). Vi, liksom ett flertal debattörer ställer frågan: Är det rimligt att en respekterad lektor behandlas såhär?
Det borde ha varit uppenbart för prefekter och likavillkorsspecialisten att studenternas argument om att hudfärg och olika slags rasifiering (som är ett minst sagt oklart begrepp) inte kan bestämma vem som kan uttala vissa ord. Av kontexten framgår det tydligt att Aronsson refererar till begreppet i undervisningssyfte – hon använder det inte själv.
Utfallet kan i vart fall delvis förstås som ett resultat av en tilltagande normstyrning i svensk förvaltning. T.ex. har journalisterna Ola Wong och Stina Oscarsson i ett flertal artiklar diskuterat detta omfattande fenomen i svensk kulturpolitik där det lett till politisering med allvarliga konsekvenser. Ett viktigt argument i debatten är att om inte vi inte på principiell grund sätter gränser för politisering i dag, hur ska vi då kunna argumentera för att hålla politiska krafter – från vänster, höger eller religiösa intressenter – borta från detaljstyrning i framtiden?
Denna problematik omfattar även universitet och högskolor - inklusive Uppsala universitet. Politiska riktlinjer från regeringen, som inbegriper direktstyrning av ideologisk karaktär ända ner till lärarnivå, har omsatts i policydokument (se Respons nr 1 och 6, 2019, och Uppsala universitets ”Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019”). Särskilda tjänster och rollfördelningar skapas för att sörja för styrdokumentens efterlevnad. Här bör det emellertid noteras att normstyrningen tillämpas mycket selektivt. Frågor som är kopplade till identitet tillmäts stor vikt. Omfattande forskningssamarbeten med den totalitära staten Kina anses dock inte strida mot universitetets värdegrund.
Mot bakgrund av det aktuella fallet vill vi uppmana Uppsala universitet att lämna en villkorslös ursäkt till Aronsson för den behandling hon utsattes för. Men det som hände har relevans för större frågor som handlar om hur vi ska kunna verka tillsammans för ett öppet universitet. Rosenberg varnar med all rätt för ”konsultföretagen i kränkningsutredningsbranschen”, och vi kan se hur utvecklingen i USA, Storbritannien men också även i Sverige gjort det alltför lätt för meningsmotståndare att misstänkliggöra och smutskasta varandra med ”normer”. Här vilar ett stort ansvar på individer och chefer att göra självständiga och ansvarsfulla bedömningar för, som Rosenberg påpekar, så ”räcker [det] ju oftast med att en utredning dras igång för att skadan ska vara skedd – eller straffet utmätt om man så vill.”
Vi befinner oss i en tid där politiska aktörer allt mer kommer att vilja styra över innehållet i undervisning och forskning – särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap. Vi måste därför kunna försvara oss mot en tilltagande politisering av vår verksamhet. Det låter sig inte göras via de kontrollsystem som nu byggs upp i organisationen. De krattar bara manegen för nästa politiska entreprenör som är på väg att göra entré. Enligt vår uppfattning var det Aronsson som blev den som utsattes för kränkande behandling – precis det som alla dessa strukturer, regler och tillsynsansvariga skulle motverka.