Universitetet bidrar till trumpifiering av vetenskapen

Kroiks doktorsavhandling är symptom på ett helt forskningsfält med stora trovärdighetsproblem, skriver Jonny Hjelm.

Kategoriska påståenden förs fram utan empiriskt stöd eller öppenhet för alternativa tolkningar, skriver Jonny Hjelm.

Kategoriska påståenden förs fram utan empiriskt stöd eller öppenhet för alternativa tolkningar, skriver Jonny Hjelm.

Foto: Staffan Claesson

Debatt2022-03-11 04:58
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 11 februari 2022 godkändes vid Uppsala universitet en avhandling i teologi, Dithe gievrie – det vi möter i respekt, skriven av Åsa Virdi Kroik. Avhandlingen har stora brister och bidrar till att undergräva förtroendet för vetenskapen.   

Kroiks studie handlar om en sametrumma som hittades i närheten av jämtländska Frostviken. Avhandlingens huvudresultat är att samer lever i två världar; en samisk värld präglad av ett relationellt förhållningssätt och en icke-samisk värld präglad av ett materialistiskt förhållningssätt. Icke-samer däremot lever enbart i en värld. Studien baseras på ”samtal” med Kroiks släktingar, vänner och mer ytligt bekanta i Frostviken; merparten med starka band till renskötseln. 

Kroik identifierar sig som sydsame och ser sydsamer som avhandlingens främsta målgrupp. I enlighet med tankegångarna i den sydsamiska versionen av det som kallas ”urfolksmetodologier” ska forskningen utgå från samers behov och kunskaper. Kroiks ambition att synliggöra samer/urfolk betyder även att hon i första hand valt att referera forskare som är urfolksindivider. Det är alltså inte vetenskaplig relevans som styrt valen utan forskares etnicitet. 

Kroik menar att hennes sydsamiska uppväxt ger henne ett kunskapsmässigt försprång jämfört med icke-samiska forskare. Kroik ser enbart fördelar med det kulturella insiderperspektivet. Som forskare borde hon som ett absolut minimikrav diskutera riskerna för hemmablindhet. 

Kroik refererar ofta egna upplevelser och tankar som bildar utgångspunkt för övergripande diskussioner om samer och icke-samer. ”Mitt arbete bryter på flera sätt mot akademiska traditioner genom att försöka eftersträva en kontext med mina läsare som i högre grad präglas av den kultur jag beskriver. Den är mer informell, rösten är mer personlig, jag är min egen källa…”. Man skulle kunna säga att hennes doktorsavhandling blivit godkänd av en betygsnämnd som hon själv underkänner.

Enligt Kroik är den vetenskapliga kvalitetsgranskningen en uppgift för de människor som forskningen handlar om. ”Kontrollapparaten är det egna samhället. En urfolksforskare måste beskriva verkligheten i enlighet med sin kultur. […] Urfolksforskaren arbetar i sitt ’hem’ och kan därför inte fabricera empiri eller utnyttja den för sina egoistiska motiv utan att det slår tillbaka mot forskaren själv.” 

Det är oklart om ”det egna samhället” också inkluderar de som inte har goda relationer till Kroik och hennes släkt och därför enligt henne har avböjt ”samtal” eller om det enbart består av likasinnade. Hon förklarar: ”Mina samtalspartners är väl medvetna om hur majoritetsbefolkningen ser och har sett på dem och att saemieh behandlats kolonialt.”

Kroik tvekar inte inför tillskrivningar om vad som karaktäriserar ”den samiska världen”, samer och icke-samer. Samer ”är ett nomadfolk”, trots hög grad av bofasthet de senaste hundra åren. De förklaras också ha en särskild humor och de ”flirtar” på ett kulturspecifikt sätt. Samer är även ödmjuka och framhäver inte sig själva som en så kallad ”storsvensk” gör: ”En ’jag kan’, jag vet’, jag ska ha’-attityd.” 

Kroiks två-världshypotes skulle kunna vara idealtypiskt konstruerad, liksom beskrivningarna av samer och icke-samer. Men så är det inte utan skillnaderna är reella. När Kroiks samtalspartners sagt något som inte riktigt passar in i den binära två-världsframställningen, så kan det noteras, men utan att påverka analyser och slutsatser.  

Trots att Kroik talar mycket om det ”samiska samhället” så baseras detta i stort sett på samer som är knutna till renskötseln. De senaste hundra åren har renskötande samer varit en minoritet inom totalpopulationen samer som uppskattas vara 20 000–50 000. De heltidssysselsatta renskötande samerna är idag färre än 500. Men Kroik lyckas ändå framställa det som att alla samer har renskötselerfarenheter, att de upplever stenar och fåglar ”relationellt”, det vill säga bär på betydelsebärande budskap. Kroik kritiserar exotifieringen av samer men bidrar själv till en sådan exotifiering. Det är en av flera svårbegripliga motsägelsefullheter i avhandlingen.

Kroiks avhandling representerar en tendens till ”trumpifiering” av vetenskapen. Kategoriska påståenden förs fram utan empiriskt stöd eller öppenhet för alternativa tolkningar. Här finns en djupt bekymmersam självtillräcklighet.    

En del av avhandlingens kvalitetsbrister kan kopplas till så kallad urfolksmetodologier och dess betoning av inifrånperspektivet. De senaste 10–15 åren har den humanvetenskapliga forskningen om samer påverkats starkt av denna metodologiska strömning. Kroiks doktorsavhandling är symptom på ett helt forskningsfält med stora trovärdighetsproblem. 

Det är märkligt att den Teologiska institutionen vid Uppsala universitet legitimerat den här typen av kunskapsproduktion och bidragit till att avhandlingens författare fått en doktorstitel.