För att minska spridningen av coronaviruset gör privatpersoner, företag och myndigheter i dag radikala förändringar av sin dagliga verksamhet. Samtidigt som vi gör detta behöver vi höja blicken. Klimatförändringarna utgör ett större och mer utdraget hot mot hälsa och försörjning än coronakrisen. Nu behöver vi ta avstamp i de ansträngningar som gjorts under pandemin, för att ställa om samhället i en hållbar och mer rättvis riktning. Här bör universiteten spela en aktiv roll.
Halten av koldioxid i atmosfären är i dag högre än vad den har varit på 800 000 år, i huvudsak som en följd av fossil förbränning. Forskning visar att detta kan ge katastrofala effekter. Inom 50 år kan mellan en och tre miljarder människor tvingas leva i, och miljontals behöva flytta från, områden med ett klimat som är varmare än vad människor levt i de senaste 6000 åren. Torka, översvämning, skogsbränder och nya sjukdomar kommer att öka globalt och även drabba Sverige i en större omfattning.
Vikten av att tänka klimatomställning i stödinsatserna under och efter coronakrisen har föredömligt tagits upp av bland andra ledande klimatforskare, Sveriges miljörörelser samt Klimatstudenterna. Nu vill vi lyfta universitetens centrala roll i detta arbete.
Vid både Uppsala universitet (UU) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedrivs viktig forskning om den nödvändiga omställningen för att motverka uppvärmningen. Det saknas dock en väletablerad kultur av att sprida klimat- och hållbarhetsforskningens resultat till samhället. Att som forskare ägna sig åt det väger lätt på meritlistan och uppgiften får sällan avsatt arbetstid. Forskarna måste ges mer stöd och uppmuntran att vara med och aktivt sprida kunskap till allmänhet och beslutsfattare.
Hållbarhetsaspekterna måste genomsyra alla utbildningar. Universitetslärare behöver mer pedagogiskt stöd och avsatt arbetstid till att anpassa sina kurser utifrån den nya varmare, mer turbulenta, värld som studenterna kommer att möta under sitt yrkesverksamma liv.
Både UU och SLU förvaltar sammantaget mycket stora jordbruks- och skogsområden och har därför stor potential att visa på ett tydligt hållbart jord- och skogsbruk som baseras på den senaste forskningen. Universiteten kan genom en hållbar, kolbindande markanvändning både öka den biologiska mångfalden och bidra till att Sveriges mål om nettonegativa utsläpp år 2045 uppnås.
Vi behöver kraftfullt minska universitetens egna utsläpp. Både UU och SLU har genom Uppsala klimatprotokoll åtagit sig att arbeta för ett fossilfritt Uppsala år 2030. De målen måste uppfyllas. Just nu tar UU och SLU fram ny miljöpolicy respektive nya miljömål som tycks bli mer progressiva än de tidigare. Under coronakrisen har universiteten visat att vi klarar en större omställning med minskade utsläpp som följd. Vi bör formulera strategier som tar i beaktande det vi lärt oss från coronakrisen och bygger på en gradvis minskning av utsläppen i framtiden.
Många av oss på universiteten som nu arbetar online hemifrån har insett fördelarna med digitala konferenser, disputationer, möten och delar av undervisningen. Vi måste utnyttja dessa erfarenheter för att etablera starka incitamentsstrukturer så att koldioxidkrävande resor, framför allt med flyg, minimeras.
Många av universitetens lokaler står delvis tomma och använder mycket energi. Vi behöver samarbeta mer med andra aktörer för att nyttja våra lokaler mer energieffektivt.
Coronakrisen har visat att vi är kapabla att göra stora förändringar snabbt. Därför måste universiteten nu ta tillfället i akt och bidra till grundläggande och radikala förändringar för att säkerställa en rättvis omställning till ett hållbart samhälle, det vill säga leva föredömligt och var mer närvarande i den snabba och kraftfulla omställning som är absolut nödvändig!
Debattartikeln har skrivits under av 110 universitetsanställda och studenter.