Martin Altemark, egenföretagare och aktiv inom idrottsrörelsen, Uppsala.
Maria Rosander (SD) och Jacob Rosén, ordförande för föreningen Heimdal, försöker utmåla Ungdomens hus som en grogrund för extremism (UNT 14/3, UNT Debatt 18/3). Ironiskt nog har både Sverigedemokraterna och Heimdal väldokumenterade kopplingar till högerextremism.
Roger Hedlund (SD), distriktsordförande i Gävleborg, dömdes 2001 för misshandel tillsammans med kända nazister (UNT 2009). Inför valet 2022 visade en granskning att 214 SD-kandidater hade kopplingar till högerextremism och nazism (Acta Publica 2022). Kent Ekeroth (SD) har haft nära kontakt med personer inom vit makt-miljön, däribland medlemmar av Nordisk Ungdom (Expo 2017, 2023).
Föreningen Heimdal har också problematiska kopplingar. 2017 avslöjades att en styrelsemedlem beställt nazistisk litteratur från högerextrema sajter (Expo 2017). Föreningen anklagades dessutom för att stödja nazistiska idéer vid Bollhusmötet 1939.
Högerextremismens våld relativiseras ofta genom att ställas mot det hot man upplever från antifascistiska rörelser. Men faktum kvarstår: det är bara inom vit makt-miljön som mord och dråp i politiskt syfte har begåtts i Sverige (Brottsförebyggande rådet 2009). Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT 2024) är de största terrorhoten mot Sverige i dag kopplade till våldsbejakande islamism och högerextremism.
Det vore alltså enkelt att argumentera på samma sätt som Rosander och Rosén, men det vore också dumt. Att debattera genom associationsskuld och relativisering är nämligen oseriösa debattekniker.
Det verkliga problemet är att Ungdomens hus, en demokratisk mötesplats där unga kan organisera sig och växa som människor, över huvud taget ifrågasätts. Bättre vore då att påpeka att Ungdomens hus är en demokratisk plats för helt vanliga ungdomar att mötas och skapa, vilket man på egen hand har valt att göra genom kaféverksamhet, replokaler och studiecirklar.
Den autonoma tanke som Ungdomens hus bedrivs under har de senaste trettio åren skapat handlingskraftiga och lyhörda människor. Det kan förstås vara provocerande för vissa, men vi borde snarare bedriva fler verksamheter på detta sätt, inte färre.
Annars är risken överhängande att den nuvarande utvecklingen mot ett allt mer kommersialiserat, exkluderande och demokratiskt urholkat samhälle fortsätter. Den centrala staden kan inte enbart bestå av skönhetssalonger, optiker och stora restaurangkedjor. Det måste finnas plats för kultur och ungdomar också.
I en undersökning av Ungdomens nykterhetsförbund där län och kommuner rankas efter ungdomars chans till inflytande och möjlighet att ha kul utan alkohol hamnar Uppsala län tredje sist i hela Sverige (UNF 2019).
Att motsätta sig Ungdomens hus existensberättigande är att ta ställning för ett kallt och människofientligt samhälle. Något som kanske ger ”rätt” siffror i botten på någon ekonomirapport, färre skrikande gitarrer och mindre stöd till subversiva grupperingar, men som kostar oss alla i längden när vi får betala priset för ett samhälle där fler hamnar i utanförskap i stället för att ges ansvar och få utveckla sin initiativförmåga.
Det är förstås gulligt med ungdomar, eller andra som inte fullt ut är en del av ett ”vi” än, som säger ifrån – så länge man kan slå ifrån sig dem som gulliga. Det är inte lika gulligt längre om man inser att det enda försvaret för sina egna konventioner som man har är att utropa ”ni gör inte som jag vill”, och sedan föreslå förbud eller indragna bidrag.
I stället borde man inse att skola in ungdomar till den demokratiska gemenskapen också är en utbildning av oss själva, och att det ibland är våra processer och vår praxis som måste ändras.
När allt flyter perfekt, när alla kugghjul hakar i varandra, när ingen granne störs av dagens ungdom, så gnisslar det förvisso inte i maskineriet. Men samtidigt går samhället inte längre framåt. Och i en tid där vi står inför mängder av problem för att vi inte möter varandra annat än i tillrättalagda sammanhang, borde sådant gnissel värderas högt. Inte ”smörjas bort” i marginalen.