I april uppgick ungdomsarbetslösheten till 27,7 procent (SCB). Det är en ökning med över fem procentenheter jämfört med för ett år sedan. En del av dessa ungdomar studerar, men vi vet också att just det i många fall beror på att de inte får ett jobb. Det finns en betydande risk för att den stigande ungdomsarbetslösheten biter sig fast och att pandemin kan få sin förlorade generation.
Redan före Covid-19 uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till över femton procent och i vissa invandrargrupper är den betydligt högre än så. Enligt en färsk studie från Entreprenörskapsforum tar det 12-13 år innan 50 procent av de nyanlända är självförsörjande. Många kommer aldrig att kunna försörja sig själva. I krisens kölvatten är det framförallt dessa grupper som drabbas. De som redan står långt från arbetsmarknaden ställs ännu längre bort. Här gäller inga korttidspermitteringar, här gäller långtidsarbetslöshet.
Detta perspektiv saknas nästan helt i den högljudda debatten kring Gudmund Toijers utredning om en förändring av arbetsrätten. Facket hotar och skramlar. Samtidigt som den mediala diskussionen är nästan helt upptagen av ett politiskt spel långt bortom de arbetslösas verklighet. Det är naturligtvis en viktig fråga om Stefan Löfven ska leva upp till det han lovat i Januariöverenskommelsen, eller om han kommer att blåsa stödpartierna Centern och Liberalerna. Men det är ärligt talat inte huvudfrågan. Om var fjärde ung person i det här landet inte får ett jobb borde naturligtvis det dominera debatten.
Moderniseringen av arbetsrätten handlar konkret om företags vilja och förmåga att anställa människor. Om att ta risken att ta in tjejen eller killen som inte har så mycket erfarenhet, om att ge invandraren som inte talar perfekt svenska en chans. En modernare arbetsrätt handlar om att ge de som står utanför ett första jobb. Därför att ett första jobb är den enda vägen till ett andra och ett tredje jobb, och därmed för att bli en del av arbetslivets gemenskap.
De stora orden om trygghet klingar falskt när så många människor faktiskt är helt utestängda från denna trygghet och i stället är hänvisade till att leva på bidrag. Om las beskär människors möjligheter att försörja sig själva så behöver systemet ändras. Det är bra om det kan ske i förhandlingar, men går inte det måste politiker ta sitt ansvar.
Sverige behöver fackliga organisationer och politiska partier som har förmågan att se också till dem som står utanför och som i dag betalar priset för ett system som har sina rötter i 1970-talets politiska miljö och 1950-talets syn på arbetsmarknaden. Unga människor måste kunna känna framtidstro och veta att deras främsta trygghet ligger i att vara anställningsbar på en arbetsmarknad som faktiskt välkomnar dem och ger dem en chans att visa vad de går för.
Det är vad las-frågan handlar om. Om att ta ungdomsarbetslöshet, utanförskap och integration på allvar. Om att visa verklig solidaritet. Om facket inte klarar det vid förhandlingsbordet, så måste ansvarsfulla politiker göra det i riksdagen.