Sedan Rysslands (senaste) invasion av Ukraina inleddes den 24 februari har Europa och väst levererat en solid och påfallande snabb respons. Fördömanden i kraftigaste ordalag följdes snabbt av först ett, sedan flera sanktionspaket från EU.
Vi var många som initialt blev överraskade av EU:s enighet, beslutsamhet och snabbhet. Säkert var förvåningen stor också bland ryska beslutsfattare, drillade i att härska och söndra.
Ukrainakriget har återkopplat till EU:s grundläggande uppgift som fredsprojekt, med en roll för den nya tiden: att hävda demokratins, frihetens och den liberala världsordningens värden. Stödet för Ukraina borde vara en självklarhet. Det är i EU:s intresse att försvara den världsordning som byggts upp sedan andra världskriget slut. Och det är moraliskt rätt.
Fem månader in i kriget fortsätter den stödpaketen och högnivåbesöken till Kiev att avlösa varandra. Nya sanktioner fortsätter att komma, även om det har blivit trögare att hitta enighet. Därtill har EU beviljat Ukraina och Moldavien kandidatlandsstatus, och Sverige och Finland har ansökt om Natomedlemskap – också detta konsekvenser av det förändrade säkerhetsläget och den kollektiva viljan att trycka tillbaka.
Men bakom det mångfacetterade stödet för Ukraina saknas en gemensam målbild om vad stödet till Ukraina ska utmynna i och vad sanktionerna mot Ryssland syftar till. Det riskerar att göra EU-enigheten allt svårare att bevara.
Initialt formulerades en – reträtt till situationen före den 24 februari – men vad är EU:s ”desired outcome” i Ukraina efter det brutala ryska agerandet och så här snart ett halvår in i kriget?
Att Ukraina ska vinna kriget och ryska soldater därmed tvingas lämna hela Ryssland? Att få till en total ukrainsk seger och en villkorslös rysk kapitulation, på samma sätt som Nazitysklands? Eller kanske bara få till en ”lagom” ukrainsk seger, där Ryssland lämnar delarna de inte kontrollerade innan den 24 februari? Att få till ett slut på det mänskliga lidandet genom en så snar vapenvila som möjligt? Att få till ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina, där Ryssland får något i utbyte mot att man slutar sitt anfallskrig? Något som, med franska presidenten Emmanuel Macrons ord, säkerställer att Ryssland inte ”förödmjukas”?
Inte heller finns någon enighet om vad målet med sanktionerna är.
Är det att straffa Ryssland av principiella/politiska/moraliska skäl? Att försvåra den ryska krigsmaskinens framfart och göra den bankrutt om det går? Att tvinga fram en isolering av Ryssland, som kan bli startskottet för ett internt drivet regimskifte? Att av nödvändighet isolera en regim som ägnar sig åt statsterrorism? Eller något annat? Om detta finns ingen enighet.
Grovt förenklat finns två läger. I ena lägret, med bland annat Tyskland och Frankrike, förhärskar den seglivade vi-måste-tala-med-Ryssland-doktrinen. I det andra lägret finns de EU-länder som aldrig litat på Ryssland – främst de baltiska länderna och Polen. Länder som levt under Moskvas stövel och vet vad det innebär.
Med en energikris i farstun till vintern och risken för recession runt hörnet riskerar den fortsatta EU-enigheten ställas för svåra prövningar. Frestelsen kan bli stor i vissa läger att söka lindring – och att söka den i Moskva.
Men Rysslands anfall mot Ukraina har ritat om Europa. Det finns ingen väg tillbaka. Idén att söka säkerhet genom uppgörelser med Ryssland – som prövats i över ett decennium trots Rysslands alla övertramp – har misslyckats. Det alternativ som återstår är att bygga säkerhet mot Moskva.
Den dag röster höjs för ett fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland ska vi vara medvetna om att dagens Ryssland inte hedrar sina avtal. Med invasionen har Ryssland brutit mot FN-stadgan, Paris-stadgan, Helsingforsavtalet, Budapest memorandum och Minskprotokollen. Till det kan nu också läggas brott mot krigets lagar och humanitär rätt.
Den dag röster höjs för att invasionskriget kan bli grunden för ”en ny stabilitet”, finns inget kvar att rädda av den internationella ordning Ryssland torpederat. Då är vi fast i en ordning där makt går före rätt. Och Ryssland kommer snart prova lyckan igen.
Den dag sanktionerna kopplade till den ryska krigföringen i Ukraina hävs utan att Ryssland helt har uppfyllt sina åtaganden har vi sanktionerat ett anfallskrig och krigsbrotten i dess kölvatten, brott som Ryssland gjort till ukrainsk vardag.
Den dag vi inte längre gör vårt yttersta för att matcha nya ryska krigsbrott, lögner och avtalsbrott med nya sanktioner och nya sätt att stötta Ukraina har också vår moraliska kompass brutit samman.
Vill Europa och väst återbygga något liknande den säkerhetsordning Ryssland har raserat måste vi inse att det bygger på vår egen förmåga att leverera avskräckning och hård, militär makt. Vår fortsatta fred, integration och framgångssaga kommer att kräva att vår egen vilja att vinna – också militärt – i en osäker och farlig värld är starkare än vår önskan att undfly konflikt och krig i varje läge. För frihet är inte gratis.