På skafferidörren i mitt kök har jag tejpat upp vinterns och vårens program i Uppsala Konsert och Kongress. Två saker är slående: det digra och minst sagt brokiga utbudet samt avsaknaden av den profilering, som gjorde att huset efter bara några års verksamhet hade fått en tydlig identitet och en alldeles egen nisch i det lokala, nationella och internationella musiklivet. Inslag av folkmusik – en av UKK:s paradgrenar sedan starten – finns förvisso kvar. Jazzhörnan har kompletterats med en återkommande musikalhörna. Externa arrangörer tillgodoser alltjämt vårt behov av julkonserter och Sven-Ingvars, ståuppkomiker och schlagerdrottningar.
Men de internationella gästspelen av artister inom exempelvis jazzen och den klassiska musiken lyser numera med sin frånvaro, om man undantar Uppsala Kammarorkesters konsertserie i regi av Musik i Uppland och Gitarrfestivalen i regi av sig själv. UKK:s eget ”konstnärliga DNA” går inte längre att spåra.
Det är ingen långsökt gissning att det vi nu ser är följderna av husets dramatiska omsättning av personal på bland annat producentsidan. Om denna var ett led i en medveten strategi från den förra vd:n är höljt i dunkel, men utvecklingen fick i alla fall UKK:s styrelse att till slut sätta ner foten. Den nya, tillförordnade vd:n och hans mer eller mindre nyanställda medarbetare bör givetvis få chansen att visa vad de kan och vill åstadkomma innan de recenseras av sådana som jag, men låt mig ändå vädra några synpunkter av principiell karaktär.
Förändringar av en verksamhet behöver i sig inte vara av ondo. Ibland kan de rentav vara nödvändiga. Men det faktum att UKK sedan en tid inte har en enda anställd producent med en gedigen musikbakgrund måste ses som en stor förändring i negativ riktning och ett missförhållande som bör åtgärdas snarast möjligt.
Styrelsen har den dubbla funktionen att stödja ledningen men också att dra i bromsen om utvecklingen skulle gå åt fel håll, någonting man alltså nödgades göra under det gångna året. För att detta viktiga uppdrag skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt krävs en god förtrogenhet med verksamheten. Därför är det olyckligt att två ledamöter, som båda hade värdefulla erfarenheter och kunskaper på musikområdet, lämnat sina styrelseuppdrag i svallvågorna efter det senaste vd-bytet. Ett sannolikt resultat av detta är att styrelsen har försvagats.
De här förändringarna väcker i sin tur frågor om själva konstruktionen med kommunala bolag i konstnärlig verksamhet. Är det till exempel så klokt att styrelseledamöter nästan undantagslöst rekryteras från politiken och inte från verksamhetsområdet ifråga?
Och borde inte transparensen förbättras? I nuläget är man som utomstående hänvisad till att försöka tolka olika rykten för att bilda sig en uppfattning om vad som sker bakom kulisserna. Dessutom saknas här en viktig instans, som i varje privat aktiebolag är en självklarhet: den öppna bolagsstämman, där ägarna – ja, i det här fallet är det ju ytterst vi kommuninvånare – vid behov kan utkräva ansvar av styrelsen och dess enskilda ledamöter. Nöjer vi oss verkligen med att ha det så?
Musikens Hus Vänner argumenterade i ett tidigare debattinlägg för att UKK bör få vara just ett Musikens Hus (UNT 2019-10-01). Jag skriver gärna under på det och passar samtidigt på att önska husets nya ledning lycka till, så här i början av det nya decenniet. Ert utgångsläge är på sätt och vis ganska tacksamt, med tanke på att förbättringspotentialen just nu känns påfallande stor!