För många är naturen den plats där man hämtar upplevelser, bedriver friskvård och vederkvicker själen. Det bidrar till ett synsätt om att störningar bör minimeras så att naturen kan utvecklas mot ett ostört naturtillstånd. Då glömmer man att det är förändringen i sig som är naturens tillstånd. Ett exempel är våra återkommande istider där djur- och växtarter under årtusenden följt med inlandsisens rörelse och migrerat i stor skala och omfattning mellan Skandinavien och södra Europa/Medelhavet/norra Afrika. Varje istid har troligtvis inneburit en något annorlunda artsammansättning än den föregående.
Även i ett mer snävt tidsperspektiv ger klimatförändringar ett starkt anpassningstryck för flora och fauna: Pollenanalys av myrområden i norr har visat att det under bronsålderns varmare klimat växte ekar även vid polcirkeln. Variationerna i årsmedeltemperatur kan också spåras med dendrologisk analys av döda träd och stockar i äldre byggnader som visar att det under tidig vikingatid tycks ha funnits en värmeperiod. Klimatet blev sedan gradvis kallare, så pass att 1600-1700-talet ofta benämns som “den lilla istiden”. Men det kalla klimatet kom inte att bestå, uppvärmningen som inträffade under 1800-talet ledde till ett alltmer intensivt jord- och skogsbruk och en ständigt växande befolkning. Resultatet blev att myrar och eländigt små åkertegar uppodlades med handkraft, spadar och enkla plogar. Antalet tamdjur ökade och med ett ökat betestryck förändrades landskapet: skogen blev betad av tamdjur och blev allt glesare, det blev också fler betade ängar som gynnade rara växter. En ny artrikedom uppstod i Sverige som en funktion av en bondebefolknings strävan att överleva.
Klimatet påverkas nu av fossila koldioxidutsläpp. SMHI förutspår att medeltemperaturen i Sverige de närmaste 80 åren kommer att öka med mellan tre och fem grader. En sådan förändring mot ett klimat som liknar dagens Tyskland leder till att mer värmekrävande arter letar sig till Sverige samtidigt som många växt- och djurarter i södra och mellersta Sverige kommer att vandra allt längre norrut. Med stor sannolikhet kommer det redan innan nästa århundrade att återigen växa ekar långt upp i Tornedalen!
Naturen och dess artbiodiversitet anpassar sig lokalt, regionalt, och globalt som en funktion av klimatförändringar, graden av kemiskt nedfall, extrema väderhändelser, och de störningar som vi människor utövar. Man kan säga att livsvillkoren (eller habitatet) ständigt förändras till att antingen gynna eller missgynna en given art. Den utvecklingen kan gå relativt fort, ibland kanske det räcker med några år eller så kan det vara en mycket långsam och utdragen förändring.
Traditionellt har många naturreservat en förvaltningsplan som förhindrar naturlig habitats-succession via anlagda skogsbränder, ljus/luck-huggning, friläggning av ädellövträd, eller att betesdjur hyrs in för att beta strandängar, ängsmarker eller gamla fäbodställen. Målet är att med naturstörningar (som liknar de som människan utfört under föregående århundraden inom jord- och skogsbruk) för evigt kvarhålla sällsynta arter i reservaten.
Nuvarande klimatförändring kommer dock radikalt ändra villkoren för naturen: flora och fauna kommer snabbt behöva anpassa sig till ett varmare klimat, även mer sällsynta arter i naturreservat. En lösning är att ge sällsynta arter en mer tillfällig refug med ett tidsbegränsat områdesskydd innan habitatet i området förändras av klimatet eller områdets artsuccession. Om områdesskyddet görs tidsbegränsat kan ersättning utgå till markägaren mot att området inte brukas vilket kan regleras med tidsbegränsade markavtal om cirka 20-50 år. Därefter kan markavtalet förlängas om de skyddsvärda arterna ännu återfinns i området. På samma sätt kan tidsbegränsade avtal upprättas med omkringliggande fastigheter för att reglera ersättning för insektsangrepp eller bränder som eventuellt sprids från det skyddade området.
Tidsbegränsade områdesskydd ger oss både möjligheten att skydda arter, men också möjlighet att stärka Sveriges produktion av livsmedel, energi, och skogsråvara den dagen de sällsynta arterna vandrat vidare till andra boplatser.