Återvandring, eller repatriering, har länge varit en bärande del av Sverigedemokraternas politik. Rent konkret vill SD ha skattefinansierade mekanismer för att få migranter att flytta tillbaka till sina ursprungliga länder. Partiet har frenetiskt drivit frågan under flera år, och hade återvandring som ett huvudspår i valrörelsen 2018.
Det kom därför inte som en överraskning att SD skulle lägga fram förslag om detta i Uppsala kommun. Vid fullmäktiges sammanträde den 13 september behandlades en motion från dem som yrkade för att etablera en slags kommunal reserådgivningsbyrå, till för enbart nyanlända som vill återvända till länder de en gång lämnat.
SD fick stöd av Kristdemokraterna i att gå vidare med delar av förslaget, men en överväldigande majoritet avvisade det i sin helhet. Den motionstext som fullmäktige hade att ta ställning till, har även lagts fram i en rad svenska kommuner där SD finns. Göteborg, Gävle och Tyresö är bara några exempel. Ingenstans har den bifallits och det finns det goda skäl till.
Principen att den som saknar rätt att vara i Sverige inte heller ska stanna kvar här, är viktig. I dag är det få som motsätter sig att samhället ska verkställa ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Givetvis går det att diskutera vilka metoder som är acceptabla för att realisera detta, särskilt när det rör sig om minderåriga. SD har på nationell nivå framfört att alla individer som får ett avvisningsbeslut ska frihetsberövas, i väntan på verkställande.
Men att realisera en utvisning är inte en kommunal uppgift. I dessa processer är flera statliga myndigheter involverade, inte minst Polisen och Migrationsverket. Detta känner säkert SD till, men partiet vill ändå att Uppsalas skattebetalare ska finansiera en liknande verksamhet – en kommunal funktion för att hjälpa de utlandsfödda som frivilligt vill lämna Sverige.
I sitt resonemang missar SD att det inte finns något som hindrar någon att flytta från Uppsala kommun. I ett demokratiskt samhälle är rättigheten att av fri vilja bosätta sig någon annanstans, så självklar att den närmast är en icke-fråga. Vad är det då partiet egentligen far efter?
I debatten i fullmäktige svajade SD:s företrädare betänkligt i fråga om vilket problem deras motion var tänkt att lösa. Rings kommunens växel ned av människor som undrar hur de kan få återvandra till sitt land? Efterfrågas denna tjänst av civilsamhället och föreningar som engagerat sig för nyanlända och flyktingar? Har situationen i länder som Syrien, Somalia eller Afghanistan plötsligt förbättrats så pass att medborgare som flytt därifrån sannolikt vill återvända?
För Centerpartiets del är det uppenbart att SD har en dold avsikt med sitt förslag. Motionen följer en inriktning partiet sedan länge låtit vägleda all sin politik. Man vill skapa ett politiskt och socialt tryck på migranter att noga överväga sin framtid i Sverige. Den ”hjälp” SD i Uppsala vill erbjuda riktar sig till människor partiet anser egentligen inte borde vara här.
På nationell nivå har man redan gått längre. Partiledaren Jimmie Åkesson har i flera sammanhang preciserat att återvandringspolitiken gäller de som “saknar tillhörighet i Sverige”.
Men tillhörighet är ett subjektivt begrepp, som dessutom är beroende av omgivningens attityder. Ju fler som anser att “kulturellt avlägsna” migranter borde återvända till sina ursprungsländer, desto fler kommer inte att uppleva eller ens vilja uppnå någon samhörighet.
Kraven på återvandring markerar tydligt vad som är en avgrund mellan Sverigedemokraterna och Centerpartiet. När vårt fokus är att göra vad som krävs för att få nyanlända i jobb och egen försörjning, väljer SD att lägga energin på att försvåra etableringsinsatserna och få människor att känna sig exkluderade. Därför välkomnar vi fullmäktiges beslut att avslå motionen och göra tydligt tummen ner för SD:s återvandringspolitik.