Ett vitesbelopp hjälper inte mot vanvårdnad

Situationen på akutmottagningen är ofta mycket pressad, skriver Annika Hemström

Specialistsjuksköterskan Annika Hemström menar att bristerna på akutmottagningen får stora konsekvenser.

Specialistsjuksköterskan Annika Hemström menar att bristerna på akutmottagningen får stora konsekvenser.

Foto: Simon Rehnström/TT

Debatt2022-12-09 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag läser i UNT att Region Uppsala slipper betala vite trots bristerna på akutmottagningen. I tidningen ses en glad regionföreträdare och det vänder sig lite i magen på mig. Region Uppsala har vunnit en juridisk tvist på grund av teknikaliteter, men att problemen kvarstår och är omfattande verkar inte höra hit. Jag mår illa över hur systemet fungerar och över att det inte verkar finnas någon rättvisa för mig och mina kolleger på akuten. Men framför allt för att det helt och hållet verkar saknas ett skyddsnät för våra svårt sjuka och sköra patienter. 

Härom natten när jag kom till arbetspasset på akuten rådde ett mycket ansträngt läge med strax under ett hundratal patienter kvar på akuten. Vi var dessutom underbemannade eftersom ingen frivilligt hade erbjudit sig att jobba ännu ett övertidspass. Vi var lämnade åt vårt öde. Det här är snarare en regel än ett undantag. Som personal på akuten kan du aldrig räkna med hjälp från några andra. Vi måste alltid klara oss själva. 

På en av stationerna jobbade två sjuksköterskor som tillsammans med två undersköterskor ansvarade för över 20 patienter. Samtidigt som teamen skulle sköta om 10-14 inläggningsklara patienter skulle de också ta emot, bedöma och prioritera alla som sökte akut via vår reception eller kom in med ambulans. Till det kom att utföra läkemedelsbehandlingar, ombesörja transporter inom sjukhuset och utföra alla de arbetsuppgifter som krävs för att läkaren skall kunna fatta ett beslut om patientens tillstånd och vidare behov av vård. 

Samtidigt var det ett högt tryck på vårt akutrum. En av sjuksköterskorna behövde lämna teamet och springa med en patient till röntgen. Ett vårdförlopp som ska gå snabbt hade aktiverats, men när det konstaterades att patienten behövde vårdas vidare på en intensivvårdsavdelning blev det stopp. På grund av platsbrist fick en urakut behandling startas upp i en korridor. Så här fortsatte det med det ena efter det andra under hela natten. När det var ca 30 minuter kvar av passet började vi se ljuset i tunneln. Helt otroligt. Vi hade klarat den här natten också. Då larmar det på en sal. Under morgonkontrollerna har en patient hittats okontaktbar.

På bara några meters avstånd från vårdpersonalen har patienten slutat andas, men ingen har hunnit se det för alla har varit överallt och ingenstans. Vi påbörjar hjärt- och lungräddning. Vi gör allt vi kan för att rädda patientens liv men det är förgäves. Döden har obönhörligt inträtt. 

Jag läser i UNT att regionföreträdaren uppmanar oss att skriva avvikelser på vår arbetsmiljö och patientrisker. Jag skriver förstås en sådan men begriper inte för mitt liv vad den kommer leda till. Allt detta har ju redan hänt förut, gång på gång och utan att ledningen har haft förmåga att agera så att det blir ett slut på eländet. Utan att vi på akuten har fått hjälp att ta hand om den situation som uppstår när tillgången till vårdplatser försätter oss i ohållbara situationer.

När en vårdgivare (medvetet eller omedvetet) har en oförmåga att ge tillräckligt god omvårdnad uppstår vanvård. När vi blir överbelastade på akutmottagningen brister vi i omvårdnadsåtgärder, medicinering och övervakning. När omvårdnaden uteblir vanvårdas våra patienter, oavsett om regionen betalar ett vite eller inte.