Ekonomiskt lönsamma vetenskapliga upptäckter låter sig mycket sällan förutses. Som Gunnel Ingelman med flera mycket riktigt påpekat på denna sida i UNT (24/10) visar historien att Näringslivets forskningsberedning (DN 17/9) har fel då de antar vägen mellan forskning och innovation kan förutses och dessutom hittas genom strategisk ledning. Kungliga Vetenskapsakademien illustrerade också nyligen detta faktum i sitt försvar för den fria grundforskningen, "Den oväntade nyttan".
Jag vill här mena att denna typ av försvar riskerar att binda ris för egen rygg: Den roll som fri forskning och undervisning spelar i ett civiliserat och demokratiskt samhälle är så mycket större än vad denna typ av argument antyder.
Den fria grundforskningen äger inte främst sitt berättigande på grund av den oförutsägbara ekonomiska nytta den möjligen kan komma att generera i framtiden! Grundforskning, eller "nyfikenhetsforskning", drivs ytterst av en vilja och strävan efter att bättre förstå den värld vi är satta att bebo och vår plats i denna.
Ökad kunskap, om vad det än månde vara, utgör i detta sammanhang den yttersta nyttan – ett självändamål som inte behöver motiveras i termer av dess potentiella effekter på börsutvecklingen eller svensk exportindustri. Grundförutsättningen är att ett civiliserat och humant demokratiskt samhälle måste lägga resurser på, och högt värdesätta, förkovran och sökande efter kunskap helt oberoende av dess eventuella ekonomiska nytta.
Alternativet till en sådan syn innebär en historielös och perspektivlös kunskapssyn som på sikt till och med riskerar att underminera demokratin. En endimensionell kunskapssyn där kortsiktig ekonomisk nytta utgör måttstocken på vad som är giltig forskning och kunskap, där fri grundforskning och allmänbildning inte tillmäts vikt och aktning, innebär en veritabel ”Trumpifiering” av svenska lärosäten. Detta är, vill jag tro, en utveckling som få utanför Näringslivets forskningsberedning vill se.
I det svenska akademiska bildningsidealet, vilket har såväl germanska som anglosaxiska rötter, ingår såväl utbildning som bildning. Till det förra kan räknas rena ämneskunskaper och forskningsanknytning, där syftet är att skapa ämneskompetenta yrkesmänniskor. Det senare utgörs snarast av en intellektuell fostran, där målet är att bidra till en utveckling av självständighet, ett kritiskt förhållningssätt och en analytisk förmåga. Det senare motverkar en alltför snäv specialisering och stimulerar allmänbildning.
Detta dubbla syfte illustreras väl i Uppsala universitets pedagogiska program, där öppningen lyder: ”Utbildningens syfte är att studenten ska tillägna sig kunskaper, färdigheter och kompetenser samt utveckla ett genomtänkt förhållningssätt till sin utbildning och framtida yrkesutövning. Studenterna ska även uppmuntras att under sin utbildning tillvarata universitetets bredd ur ett bildningsperspektiv och därvid ges möjlighet till personlig utveckling.”
Dessa mål om höjande av allmänbildning och kunskap har varit bärande för Uppsala universitet sedan dess återöppnande 1595. En förutsättning för detta är att grundforskning och undervisning utgår från, och styrs av, vetenskapliga och akademiska prioriteringar och inte av ekonomiska eller politiska intressen.
Det faktum att en fungerande demokrati förutsätter bildade medborgare är så central att den akademiska friheten faktiskt är grundlagsskyddad i såväl Sverige som många andra länder. Utvecklingen av våra svenska universitet mot statliga institutioner för produktutveckling och tekniska uppfinningar (så kallad innovation) till industrins fromma är i detta perspektiv väldigt bekymrande.
Ett oroande faktum är att den bild av akademiskt ledarskap som Näringslivets forskningsberedning ger uttryck för faktiskt delvis ligger i linje med regeringens egen utredning, ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” (SOU 2015:92), författad av Kåre Bremer. Ökad linjestyrning, minskad kollegialitet (en demokratisk styrform där kunskap står i centrum) och minskad öppenhet i beslutsprocesser är centrala element även här.
Akademisk kollegialitet har djupa rötter, men handlar kanske inte främst om tradition och medbestämmande. Det handlar helt enkelt om något så självklart som att kloka beslut bäst fattas i samförstånd av flera människor som verkligen kan verksamheten och känner dess spelregler och förutsättningar.
Det finns idag en stark, närmast mytisk, övertro på linjestyrning och det så kallade starka ledarskapet. I praktiken innebär detta alltför ofta att människor med bristande ämneskompetens som inte känner verksamheten väl, eller ens alls, förväntas kunna träda in i en organisation och med kraft styra verksamheten och fatta viktiga och kloka beslut.
Varifrån denna orimliga föreställning kommer, och hur den kunnat få fäste bland en del till synes kloka människor, är i sig en gåta. Föga förvånande visar modern organisationsforskning entydigt att framgångsrikt akademiskt ledarskap grundas i en djup förståelse för verksamheten och i att ledarna är en del av den egentliga verksamheten (SvD 14/2 2016 och DN 3/12 2015). Kunskap, lyhördhet, förankring och följsamhet. Inte kraft, beslutsamhet och linjestyrning.
Göran Arnqvist
Professor i Zoekologi, Uppsala Universitet