Regeringen går bort sig i migrationspolitiken

Ordning och reda kan vara ett medel, men aldrig målet med politiken, skriver Karin Brunsson.

På väg åt fel håll. Statsminister Ulf Kristersson (M) och regeringen verkar tro att Sverige går att driva som ett företag.

På väg åt fel håll. Statsminister Ulf Kristersson (M) och regeringen verkar tro att Sverige går att driva som ett företag.

Foto: Christine Olsson/TT

Debatt2024-01-13 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Människor har i alla tider längtat efter ordning. På medeltida altartavlor finns ordningen i paradiset. Där får människor uppleva lugn, skönhet och äkta glädje. Ordningen på jorden är däremot ofullständig, minst sagt. 

I det moderna samhället satsar särskilt företag på ordning. Det finns en hundraårig föreställning om att planering, budgetering, organisation och kontroll ger bättre förutsättningar för framgång. Föreställningen har spritt sig till enskilda. Numera tror många att de lyckas bättre i livet om de resonerar som företag. 

Längtan efter ordning har också kommit att prägla politiken. Stefan Löfven talade som statsminister om ”ordning och reda”. I valrörelsen presenterade Moderaterna grandiosa planer på att få ordning på klimatet och hela Sverige. Till skillnad från företag och enskilda har politikerna dock beskrivit ordningen som ett mål i sig, utan att klargöra varför ordning behövs eller vad man vill uppnå med ordningen. 

Hittills märks de ordningsskapande ambitionerna tydligast inom migrationspolitiken. En ”stram” politik betyder att människor som vill bosätta sig i Sverige ska prövas utifrån sin användbarhet. Det krävs höga inkomster för att få rätt att arbeta. De som har flytt från våld, förtryck, naturkatastrofer och fattigdom ska bevakas tills de kan återvända till det land de kommit ifrån. För dem som ändå får tillåtelse att bo i Sverige blir det fråga om ett tillfälligt besök. 

Politiken påverkar inte bara dem som vill flytta till Sverige utan även dem som redan finns här och andan i hela det svenska samhället. Tillfälliga uppehållstillstånd gör att arbetsgivare inte kan känna sig säkra på att de får behålla dem de har anställt och utbildat. Människor som befarar att de kommer att utvisas får svårt att rota sig i Sverige. Olika slags uppehållstillstånd skapar hierarkier och ett nytt slags klassamhälle. Någon integration blir det inte heller fråga om när de som söker skydd i Sverige ska bo i särskilda anläggningar som är svårtillgängliga för infödda svenskar. Att enbart de som är födda i Sverige eller något annat EU-land har rätt att arbeta för låga löner är en annan egendomlig effekt av den strama politiken. 

Migrationspolitiken påverkar bilden av Sverige som ett generöst och frihetsälskande land. Svenska invånare tvingas acceptera att de bor i ett land där det kan bli brottsligt att hjälpa flyktingar och där ”svenska värderingar” bäst beskrivs som ren misantropi, en fientlig in­ställning till med­människorna.

Ambitionerna att skapa ordning får effekter som strider mot till synes självklara mål om integration, mänskliga rättigheter, demokrati och Sverige som rättsstat. Frågan är om regeringen har gjort en ordentlig konsekvensanalys när man poängterar ordning som ett överordnat mål. Är det verkligen ett samhälle präglat av ojämlikhet, misstänksamhet och främlingsfientlighet regeringen vill åstadkomma? 

Det är lätt att få intrycket att regeringen föreställer sig Sverige som ett företag. Företag är hierarkiskt ordnade. De beskriver sina anställda som resurser, som får stanna i företaget bara om de bidrar till lönsamhet eller andra mål. I företag är det oproblematiskt att anställda har olika befogenheter, ansvar och löner. Där händer det att visioner och strategier saknar praktisk betydelse och används enbart för att legitimera verksamheten. 

Men staten är inget företag. Företag kan förlita sig på att någon annan tar hand om personer som de inte tycker sig ha användning för – staten måste ta ansvar för alla invånare. En företagsledning ska prioritera företagets intressen och åstadkomma bestämda resultat – en politisk ledning måste ta hänsyn till livsvillkoren för alla människor. 

Förhoppningsvis inser regeringen att företagsekonomisk ordning inte passar som ideal för dem som ska styra riket. Inte heller räcker det med att ha ordning som enda motto. En ansvarsfull politik måste bygga på människokärlek och genuin respekt för allas lika värde. De mänskliga rättigheterna får inte reduceras till formuleringar som bara plockas fram vid högtidliga tillfällen.

Drömmar om den ultimata ordningen kan däremot lämpligen placeras i paradiset.