Resultatet av Europaparlamentsvalet utvärderas nu på många håll. Vi kristdemokrater gläds naturligtvis åt att vi gjorde vårt bästa EU-val sedan 1999. En av valnattens stora överraskningar var ändå Feministiskt Initiativs inträde. Partiets valresultat är delvis en konsekvens av stort medialt utrymme utan några genomgripande kritiska granskningar.
Många väljare röstar helt enkelt utifrån en bild om att partiet är engagerat i en viktig fråga, utan att ha fått partiets politik presenterad för sig.
Här har naturligtvis både medierna och vi, som representerar andra partier, ett stort ansvar. I höst är det riksdagsval, och nu måste Feministiskt Initiativ faktiskt stå till svars för den politik de går till val på. Allt annat är ohederligt.
Feministiskt Initiativ programskrift består av sida upp och sida ner med krav på stora offentliga utgiftsökningar. Avgiftsfri kollektivtrafik, avgiftsfri förskola, en typ av medborgarlön (försåtligt presenterad som ”ekonomisk grundtrygghet”), sex timmars arbetsdag och en speciell jämställdhetsfond som mest liknar en modern typ av löntagarfond.
Det är utgifter på hundratals miljarder som inte har någon som helst presenterad finansiering. Till Expressen (15/5) säger Gudrun Schyman till och med att de inte gjort en egen beräkning av de föreslagna åtgärdernas sammanlagda kostnad.
Det är en farlig typ av totalt oansvarig kravpopulism. Dessvärre stannar inte partiets extrema tendenser här. Det finns uppenbart drag i partiet som närmast kan beskrivas som totalitära. Det handlar framför allt om en bristande förmåga att göra skillnad på sin egen politiska uppfattning å ena sidan, och på vad som ska genomsyra offentliga institutioner å den andra. De kräver exempelvis att hela utbildningsväsendet – från förskola till högskola – ska genomsyras av partiets egna könsmaktsperspektiv.
Att upphöja de egna politiska idéerna till obligatoriska inslag inom utbildningsväsendet är något som är mer vanligt förekommande i diktaturer snarare än i demokratiska öppna samhällen.
Det finns också fler förslag i partiets program i samma anda. De kräver exempelvis ett statligt program för att ”omskola män”.
I välfärdspolitiken agerar Feministiskt initiativ som ett klassiskt vänsterparti. Med förslag om vinstförbud och att avskaffa lagen om valfrihet vill partiet beröva den enskilde medborgaren rätten att själv välja utförare av välfärdstjänster, ta bort den kvalitetsökande konkurrensen och skrota alla former av entreprenörskap i en kvinnodominerad sektor. Deras långa kravlistor på vad som måste finnas tillgängligt på alla utbildningsinstitutioner skulle tvivelsutan också innebära nedläggning för många mindre skolor, inte minst på landsbygden.
Om vi studerar FI:s politik inom barnomsorgs- och familjepolitiken blir resultatet lika extremt. Partiet vill i praktiken förbjuda privata förskolealternativ genom strikta lagstiftningskrav som detaljreglerar exakt hur verksamheten ska vara uppbyggd.
Att de också vill kvotera föräldraförsäkringen och avskaffa vårdnadsbidraget förvånar föga, det går väl i linje med deras familjefientliga politik i övrigt. Det tål också att nämnas att Feministiskt Initiativ vill införa en ny samlevnadsbalk med månggifte som bärande del. Vi finner det naturligtvis också högst anmärkningsvärt att Schyman, mitt under den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen i Europa på decennier, gått ut och krävt att vi helt avskaffar försvaret.
Kristdemokraterna går i höst till val på mer valfrihet till barnfamiljer, reformer för starkare civilsamhälle, fortsatt ansvar för offentliga finanser och politik för en välfärdssektor med fokus på den enskildes självbestämmande. Feministiskt Initiativ går till val på motsatsen. Det behöver väljarna veta innan valsedeln läggs i urnan i september.
Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD)
Ebba Busch Thor
Kommunalråd (KD)